LITA FORD har rest sig från sin svåra skilsmässa

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Comebackaktuella Lita Ford var bara femton när hon först lät först höra tala om sig i egenskap av gitarrist i tjejbandet The Runaways på sjuttiotalet. Sedan följde en hyfsat framgångsrik solokarriär med låtar som Kiss Me Deadly, Shot Of Poison och naturligtvis Close My Eyes Forever i duett med självaste Ozzy Osbourne under det efterföljande decenniet innan hon plötsligt försvann i mitten på nittiotalet efter att ha floppat rejält med sin då senaste skiva. Plötsligt var en av de som mest bidrog till att förkroppsliga rock’n’roll i kvinnlig form borta. I kulisserna väntade istället familjelivet på en karibisk ö. Femton tysta år följde, men nu är sångerskan nyskild och tillbaka med Living Like A Runaway, ett ilsket album där frustrationerna över den trassliga skilsmässan fått fritt spelrum.

– Fast jag försökte faktiskt skriva olika sorters sånger, förklarar Lita. Till och med glada sådana. Men sedan tänkte jag att det är inte det som den här plattan handlar om. Jag ville visa upp en mörkare sida. Min manager ringde och sade ”Kan du inte skriva något roligare”, och då återkom jag med Luv 2 Hate U en vecka senare.

Lita flinar lätt åt sin kommentar, men ingen kan direkt klandra henne för fokuseringen på det mörka i det nya materialet. Efter en affärstripp till Los Angeles för några år sedan återvände sångerskan enligt egen utsago hem till sin mångårige partner och tillika ex-sångare i glambandet Nitro, Jim Gillette bara för att mötas av total tystnad. Hon påstår också att maken eggade de två minderåriga sönerna att attackera henne. Denna händelse utmynnade i slutänden att paret skildes förra året. Därefter fann Lita tröst i den musik hon försakat så länge.

– Ja, jag hade verkligen hjälp av musiken under den här perioden. Det här är den jag är. Mitt ex försökte göra mig till något jag inte är, men plötsligt kunde jag vara mig själv igen. Det här är en sådan knäpp historia, så jag hade enormt mycket uppdämd aggression inom mig som behövde komma ut, och jag öppnade mig helt.

– Jag har förstått att din ex-makes agerande kom som en chock?

– Yeah, det är hemskt. Det var alldeles förödande. Vissa personers mentalitet är så främmande för mig. Jag kommer från ett lyckligt hem med underbara sociala människor. När jag bodde hemma hade vi alltid gäster med massor av mat. Det är allt jag känner till, så när jag sedan gifte mig med fel person hade jag ingen aning om att någon kunde vara så ond. Jag har så svårt att ta till mig att man kan hjärntvätta en nio- och tioåring på det här viset. Hur kan någon vara så ”fucked up” i huvudet.

Trots allt som hänt i privatlivet är emellertid den femtiotreåriga sångerskan vid gott mod. Hon säger sig vara ”så glad” över den initiala responsen för Living Like A Runaway. Särskilt med tanke på allt det arbete som ligger bakom. En pärs, betecknar hon vägen mot det färdiga resultatet som, men i slutänden var det ändå värt besväret.

– Det tycker jag. Det här är en skiva man kan lyssna på från början till slut, där finns ingen utfyllnad. För mig hänger sångerna ihop samtidigt som där finns fina gitarriff och djup lyrik rakt igenom. Jag går tillbaka till det basala, och allt jag säger kommer från hjärtat.

– Det låter som om du är tillbaka på allvar nu?

– Det är det jag vill. Jag är inte färdig med det här än. Jag tog en paus för att ta hand om mina pojkar, så nu vill jag bara spela. Jag turnerar med Def Leppard och Poison i sommar, och sedan hoppas jag komma till Europa i höst.

– På tal om turnerande och rockliv. Hur vilt gick det till på en skala då det begav sig?

– Oh, Herregud. Jag kom aldrig till en tia. Då hade jag nog varit död. I Runaways var det rätt lugnt, det enda jag gjorde då var att ta några shots av Johnnie Walker Black Label då och då. Sedan när jag blev soloartist festade jag hela nätterna. Det var skitkul, jag njöt verkligen av livet. Jag hängde mycket med rockstjärnor då. Folk brukar säga ”Lita, hur många groupies har du legat med”, men då säger jag bara att det har jag aldrig gjort. Jag ligger bara med rockstjärnor ha ha.

– Det låter som om du överlag har goda erfarenheter. Men hur man än ser på det är det väl ändå alltid svårare för kvinnor i den här branschen?

– Du vet, det är lustigt för omslaget till en bok går inte alltid ihop med det som är på insidan. Folk fick tidigt bilden av mig som pinup-tjej, och det var den grejen folk tog fasta på. Att jag samtidigt var duktig på att spela gitarr fastnade inte. Det där är förstås överspelat nu för min del, men det är fortfarande inte tillåtet för kvinnor att ha ölmage, vi ska vara vackra tjugofyra timmar om dygnet. Fast jag tror inte på ansiktslyftningar och ”bröstjobb”, så jag kommer att bli gammal om jag inte dör först. Jag lyssnar inte på idioter som säger ”Men Lita, du är femtiotre år”. Än sen då. Se på Rolling Stones, de är snart sjuttio och igång fortfarande.

Skriven 2012-06-19