Klicka på bilden, för att se hela bilden
Titeln på denna hyperintressanta bok av BBC:s före detta Moskva-korre Angus Roxburgh säger om inte allt så i alla fall en hel del. För detta porträtt av Rysslands Vladimir Putin är i hög utsträckning en berättelse om en man som så gärna vill framstå som en tuffing såväl på den politiska arenan både hemma och borta som på ett rent fysiskt handfast plan där han bokstavligt talat klär av sig för att visa musklerna. Om denna bild ter sig smått endimensionell, så är det inte så konstigt eftersom det är precis så han vill framstå. Pojkar gråter inte, och inte Putin heller.
Redan i förordet beskrivs han som någon, vars fåfänga saknar motsvarighet, och ingen kan säga annat än att det inte finns täckning för påståendet. Det första den nyinstallerade presidenten gjorde när han tog över efter Boris Jeltsin 1999 var att sätta sig i en militärhelikopter till det oroliga Tjetjenien i uselt väder. ”The actionman hade presenterat sig”, som Roxburgh med ironin i högsta hugg formulerar saken. Ett simpelt manipulationsgrepp, kan tyckas. Men bilder på Putin i judodräkt, Putin vid spakarna till ett jetplan eller Putin simmandes i en kall sibirisk flod visade sig i ändå stor utsträckning gå hem i de ryska stugorna. Särskilt som han samtidigt såg till att levnadsstandarden för gemene man kunde höjas.
Den fryntlige mysfarbrorn Boris Jeltsin hade förvisso upprättat personliga fri- och rättigheter, men som Roxburgh mycket riktigt påpekar fanns det också starka krafter som uppfattade honom som vek och på tok för accepterande av ett nedlåtande väst. Därmed fyllde Putin snabbt en ouppfylld längtan av att återupprätta Rysslands stolthet och åter göra henne till en betydande spelare internationellt. Landet ville åter bli respekterat av världssamfundet, och precis som Roxburgh skriver var Putin mannen att leverera godset.
Dessvärre hade han inom bara några år efter sitt övertagande blandat ihop begreppet respekt med rädsla. Detta samtidigt som de friheter på hemmaplan han lovat försvara i egenskap av representant för staten hade tummats på å det grövsta. Hur kunde det gå så, frågar Roxburgh retoriskt. Ja, en del av orsakerna har redan nämnts, men den gradvis alltmer auktoritära tonen i Putins styre kan givetvis också härledas till hans förflutna i KGB. Efter att ha fått sin världsbild formad av sovjetisk propaganda började han som ung yngling intressera sig för att en karriär i statlig (säkerhets)tjänst, och på den vägen var det. Officerstjänster i Leningrad och öststaternas kanske hårdaste regim, DDR gav honom erfarenheter som färgat hela hans gärning som rysk ledare där konfrontation, skrämselteknik och tendenser åt det totalitära hållet tillhör vardagen.
Roxburgh påminner oss dock om att Putin initialt gav oss alla en smekmånadsperiod som spridde sig ända ut till det västligaste västerlandet. Ryssland uppvaktade omvärlden alltmedan NATO och dess allierade reagerade positivt och inte låtsades om övergreppen i Tjetjenien. Det var i den här vevan George Bush yppade de numera beryktade orden om att han ”känt Putins själ” efter ett möte i juni 2001.
Fast mörkare dagar skulle komma, och detta avspeglas onekligen på större delen av de 322 sidorna. Oförmågan att göra något åt Rysslands grova korruption, invasionen i Georgien, restriktionerna vad gäller media och yttrandefriheten rent allmänt, en rad suspekta journalistmord, däribland det på Anna Politkovskaya och kompisnepotism på bokstavligt talat hög nivå minskade snabbt den västliga entusiasmen efter Putins inledande charmoffensiv, och här sätter Roxburgh fingret på något vitalt. Ryssland under Putin är oförmöget att se sammanhanget mellan hur landet agerar på sin hemmaplan och hur det uppfattas utomlands. Så sant som det är sagt, och ett av de bästa exemplen på detta är väl den tragikomiska fars som utspelades när Putin efter fyra år som premiärminister bytte plats med skyddslingen och presidenten Dimitry Medvedev, och försökte låtsas som om det var helt oplanerat.
Sedan spädde sådant som ett kraschat missilavtal med USA, och tilltaget att använda energi för utpressning givetvis på eländet, och inte gjorde den totala omedvetenheten om hur västmedia fungerar saken bättre. När Roxburgh under tre år från 2006 och framåt anlitades att vara rådgivare åt Putins pressekreterare handlade det mest om att distribuera budskap, inte ändra dem. Med detta i åtanke är det bara logiskt att författarens dom mot Putin med all rätt är hård. Han beskrivs förvisso som oftast både artig och extremt välinformerad, men samtidigt också förvånansvärt ignorant vad beträffar västligt leverne. Dessutom har hans auktoritära ledarstil lett till att inte ens folket i hans närhet vågar säga emot honom längre.
Ändå är allt inte mörker. Åtminstone inte rakt igenom. Roxburgh hävdar avslutningsvis att Ryssland trots allt förändrats till det bättre. Kommunismen är verkligen död och begraven, menar han och tillägger att Putin skapat välbehövlig stabilitet.
Dessvärre har han också starkt bidragit till att låta demokratin hamna i bakvatten igen, och det är här utmaningen ligger; att hitta någon som kan ge folket både och. För Putin är uppenbarligen inte den personen. Det har han visat med eftertryck under sina år vid makten.
skriven 2012-06-05
Du kanske gillar:
KATHARINA ORAVSKY SANDSTRÖM : FLAMINGOKVINDEN: FORTAELLINGER OM MENNESKER, HELBRED OG ARBEJDSLIV
MARY L. TRUMP : TOO MUCH AND NEVER ENOUGH – karaktärsmord med seriositet där bilden av framgång välförtjänt rivs ner
SUZANNE COLLINS : BALLADEN OM SÅNGFÅGLAR OCH ORMAR
RICK RIORDAN : OLYMPENS HJÄLTAR – myternas mästare i högform med Olympens hjältar
