POETS OF THE FALL – rockare som satte allt på ett kort

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Efter Him, Nightwish, The Rasmus och Negative kommer Poets Of The Fall. Att hävda att dessa albumaktuella Helsingforsare är lokala superstjärnor är i alla fall knappast någon överdrift. Deras fyra första skivor har alla nått förstaplatsen på den finska hemmaplanen och sålt antingen platina eller guld. Men nyfikenheten växer gradvis internationellt, och beundrare hittas även i länder som Tyskland, Ryssland och så långt bort som Indien där bandet senast spelade för hela femtontusen fans.

– Yeah, vi har verkligen många fans där, bekräftar sångaren Marko Saaresto. Indierna kan sjunga med i alla våra låtar, och hör av sig och vill vi ska spela där varje vecka. Men vi vet redan att det alltid handlar om att gynna våra viktigaste territorier i första hand. För övrigt tar vi sedan bara allting som det kommer.

Marko säger att bandet aldrig haft någon stor plan. Det är ingen idé eftersom förutsättningarna ändras år från år, menar han. Ibland är det bättre att ligga på ett stort bolag, ibland på en indieetikett, i vissa fall är en bra advokat vitalt och vid andra tillfällen är promotionbiten det viktigaste och så vidare. Det enda säkra i frontmannens ögon är att det alltid är bättre att stigen man befinner sig ska fortsätta gå uppåt, snarare än neråt, och i det avseendet kan han definitivt vara nöjd. För Poets Of The Fall har ända sedan bildandet 2003 haft en positiv trend. Fast å andra sidan började gruppen verkligen från noll. När Marko slog sina påsar ihop med gitarristen Olli Tukiainen och klaviaturspelaren Markus Kaarlonen satsade de allt på ett kort.

– Vi offrade i stort sett allt annat för bandet. Jag personligen sade upp min lägenhet. Jag var trettio och flyttade in i mina föräldrars källare. Sedan sålde jag min bil för att ha råd att spela in vår första skiva, men det räckte ändå inte för att få den färdig.

– Sedan löste det sig när era två första singlar Late Goodbye och Lift blev hits?

– Ja, men vi var utan pengar i fyra månader innan dess, vilket var ganska pressande. Vi var losers utan pengar. Vi hade inte ens råd att gå ut och äta om vi kände för det. Fast i slutänden lönade det sig ändå, och det var helt fantastiskt. När första fullängdaren Signs Of Life kom ut lade vi oss på förstaplatsen, och ingen berättade det förrän vi spelade live i tv.

Sju år har förflutit sedan debuten såg dagens ljus, och vid det här laget tillhör bandet utan tvekan Finlands rocketablissemang. De utgör också ännu en bekräftelse på landets förmåga att få fram vemodsfylld melodiös rock som inte sneglar på de senaste trenderna. Att nya albumet Temple Of Thought fortsätter på den inslagna vägen är knappast någon överdrift, men den visar också prov på en vilja av bandet att bredda sig.

– Jag skulle vilja säga att det här är den tredje skivan i en trilogi. Musikaliskt finns mycket av samma sak som på de två föregående, men vi har också försökt närma oss helheten på ett annat sätt. Vi går verkligen hela vägen från det väldigt mjuka och fragila till det rätt utflippade sistaspåret.

– Kanske är det också därför jag alltid tyckt att det är ganska svårt att lägga in er i ett fack. På Temple Of Thought finns till exempel såväl AOR-rocksånger som den udda Happy Song som singer/songwriterförsök och softa ballader?

– Yeah, jag kan förstå att du ser det så. För vi tror inte på genrer utan på att skriva musik rakt av. Inför den här skivan hade vi tjugofyra låtar och valde tolv. Vi ville inte ha med likartade sånger, det hade blivit trist både för fansen och oss.

– Men kan du inte skriva under på att ni har en typisk finsk melankolisk touch på er musik?

– Jag har hört det där ofta, och jag kan hålla med om att det är så. Om en låt inte går i moll är det inget för mig. Grovt räknat finns det två sorters musik, nämligen sådan som får en att röra arslet och sådan som berör själen, och vi tillhör den sistnämnda kategorin.

– Hur länge hoppas du att få beröra själen på folk då?

– Well, jag hoppas få fortsätta ett bra tag till. Det här är det jag älskar. Fast bara om jag kan behålla fötterna på jorden. Annars kan framtiden aldrig bli bra, så det är viktigt för mig. Den som blir kär i fantasin faller hårt, men om vi har tur kan folk se till att vi håller oss kvar där vi är nu.

Skriven 2012-04-10