KATIE MELUA återförenad med sin mentor

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Hon kom till synes från ingenstans i början på förra decenniet och blev en av Europas bäst säljande sångerskor. Därefter har den positiva trenden fortsatt, men det är onekligen ett tidens tecken att Katie Melua under årens lopp blivit nästan lika omskriven för sin jakt på adrenalinkickar och sitt numera nedlagda gräsrökande som för musiken. Ändå vore det ett understatement att hävda att sångerskan varit produktiv. Ett flitigt turnerande och fem album på tio år har det nämligen blivit hittills. Det senaste, Secret Symphony släpptes alldeles nyligen. Men det är förstås symptomatiskt att media hittills mest fokuserat på ett intervjucitat i brittiska dagstidningen The Sunday Telegraph i vilket sångerskan utbrister ”Det kunde varit jag”, syftande på Amy Winehouse och Whitney Houstons alltför tidiga frånfällen.

– Ja, så är det ju, bekräftar vokalissan. Fast orsaken till att jag pratade om det var för att jag blev tillfrågad. Artikeln vinklades åt det hållet. Däremot jämförde jag mig aldrig med Amy och Whitney. Jag pratade bara om den sortens press en artist ständigt utsätts för med alla konserter, konstanta möten och mycket resande. Fast det var förstås typiskt att de använde det här citatet i rubriken.

Sedan antyder Katie att det låg nära till hands att hon fick frågan om sina kollegors sorgliga öde med tanke på de tendenser till urspårning hon själv visat prov på. En inställd turné för två år sedan fick fler än de närmast sörjande att undra om allt stod rätt till, och misstankarna var inte obefogade. Sångerskan hade fått ett nervöst sammanbrott. Men efter sex veckors vila var hon igång igen.

– Idag mår jag verkligen bra. Jag har ett lyckligt privatliv, och det går hyfsat för övrigt också. Jag försöker ha mer balans i tillvaron och spendera mer tid med min familj hemma i London. Mitt perspektiv har förändrats, jag vet ju att livet kunde varit mycket jobbigare än så här.

– Vad händer härnäst i din karriär?

– Well, för tillfället vet jag faktiskt inte det. Jag är fokuserad på den nya skivan just nu, inget annat. Det känns som ett måste att göra promotion. Om jag nu lagt ner så mycket på någonting måste jag ge mig ut och vara försäljare också.

Mindre än två år har förflutit sedan förra albumet The House släpptes. Producenten då var William Orbit, en rutinerad herre med bland annat Blur, Madonna och Robbie Williams på meritlisten. Fast mannen ifråga är också känd för att tillhöra det experimentella gardet rent musikaliskt, vilket föranledde mången fans att höja på ögonbrynen med tanke på Katies i vanliga fall tämligen trygga musikaliska framtoning. Men på Secret Symphony är ordningen återställd. Upptäckaren och annars ständige rattaren Mike Batt är tillbaka i förarsätet precis som om inget hänt.

– William är rätt att arbeta med när man vill testa spacade grejor och jag visste det skulle funka på förra skivan. Men nu ville jag gå tillbaka till det basala igen.

– Första gången vi pratades vi sade du att du bröt med Mike för att ni nått vägens ände tillsammans, men tycker du att ni har hittat passionen igen nu?

– Yeah, det tycker jag absolut. Mike har en sådan känsla för stil och vet precis hur man får till ett visst sound. Men avbrottet har verkligen bidragit till att vitalisera vår relation också.

– Du har också sagt att det är lättare att vara öppenhjärtig i en sångtext än i verkliga livet. Är det så fortfarande?

– Ja, jag vet i alla fall att jag fortfarande tycker det är mycket lättare att skriva om vissa saker än att basunera ut dem offentligt. Man har ett filter när man skriver, vilket gör att man antingen förstärker en positiv känsla eller gör sig mindre sårbar, och jag tycker om den processen.

– Du har ju gjort dig känd som något av en adrenalinjunkie. Bland har du hoppat fallskärm och gjort en undervattenskonsert trehundra meter under havsytan på en oljeplattform. Varifrån kommer denna önskan att göra lite galna saker ifrån?

– Jag tror bara jag älskar att uppleva nya saker, att leva livet till fullo. Det är trevligt att leva på gränsen. När jag hoppar fallskärm känns det som om jag skulle kunna dö, så jag har lärt mig att inte bekymra mig för småsaker.

Skriven 2012-03-19