Brott och straff – en (över)känslig fråga

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Att ämnet brott och straff är en känslig fråga kan vi nog alla vara överens om. Särskilt det sistnämnda har av någon outgrundlig anledning alltid varit en öm punkt hos alla de som på fullt allvar tror att alla kan bli goda medborgare bara de får en chans till, ännu en och ytterligare en vid behov tills tideräkningen stannar. För saken är ju den att så fort någon vågar andas om att det kanske vore lämpligt av samhället att sätta ner foten något hårdare har det rutinmässigt gnällts om batongpolitik. Så har det varit ända sedan det flummiga sjuttiotalet, och så är det alltjämt. Ett mantra som överlevt så länge jag kan minnas är det som säger att straff inte hjälper, ingen blr bättre av att frihetsberövas. Må så vara, men en del kanske lär sig något av det, får en uppenbarelse eller inser situationens allvar också. Alldeles för länge har fokus varit på brottslingarnas väl och ve medan offrena i alldeles för hög utsträckning fått klara sig bäst de vill.

Dessutom har jag i min enfald alltid menat att den som begår brottet också måste ta sitt straff. If you do the crime, you gotta do the time, som amerikanerna formulerar saken. Sedan är det faktiskt så att farliga individer bör hållas borta från samhället i största möjliga mån. Tyvärr måste lagöverträdarnas behov komma i andra hand när omvärldens trygghet är hotad. Gärna vård, men det ska inte bahöva vara tabu att påpeka att en inlåst sejour på statens bekostnad också måste kunna betraktas som ett straff.

Svensk kriminalpolitik har i åtminstone fyrtio år präglats av en mjuk linje som dessvärre inte gett önskad effekt. Så vad gör politikerna då? Skärper straffet för mord, narkotiskasmuggling, terroristbrott eller misshandel? Nej, de inför en sexköpslag som kriminaliserar torskarna 1999. På tiden? Tja, kanske det. Det är i alla fall verkligen inget jag vill förringa. Men i ljuset av andra svagheter och brister ter sig lagen ändå närmast som ett smått löjeväckande och övermaga politiskt korrekt tilltag. Det finns ju trots allt en hel del annat att göra. Som till exempelatt införa en mjukare variant på “third strike” enligt amerkanskt mönster för att avskräcka tidigare förbrytare att gå vidare innan de blir en permanent del av de yrkeskriminellas skara.

Eller varför inte ge myndigheterna rätt att ingripa mer bestämt mot unga vanebrottslingar. Ungdomsvårdsskola i samråd med föräldrar som tappat kontrollen vore ett alternativ när de sociala myndigheterna inte förmår förändra destruktiva beteenden.

Sedan vore det värt ett försök att tillåta brottsprovokation och strafflättnad i utbyte mot information. Allt för att polisen ska få instrument att fånga särskilt grova brottslingar.

Och medan man ändå håller på vore det ett steg i rätt riktning att bannlysa den så kallade straffrabatten för gott. Det är absurt att brottslingar ska slippa stå till svars för sina handlingar enkom för att åtalspunkerna är många.

Vidare vore det en välgärning att täppa till de juridiska luckorna för att undvika uppföljare till Lindomefallet där förövarna skyllde på varandra. Låt de som mördar och misshandlar få samma straff om de nu begår något så allvarligt som mord i samråd. Offrena förtjänar rättvisa.

Alla dessa förslag är av någon anledning vara oerhört kontroversiella, men i slutänden handlar det om att skydda samhället mot farliga individer i minst lika hög omfattning som att vårda förövarna, och det är något vi aldrig får glömma. Det är därför jag blir förfärad när den så kallade gryningspyromanen bara dömdes till åtta års fängelse för sin grova mordbrand, när mannen som sparkade och slog ihjäl sin fru kom undan med endast fem år och när den senaste HIV-mannen, som medvetet haft oskyddad sex med åtta kvinnor bara behöver spendera lika många månader på kåken. Bara för att nu ge några aktuella exempel.

Fast det är klart, könsköparlagen kanske skärps ytterligare, och det är ju inte det sämsta.

skriven 2012-01-27

Du kanske gillar:

Våra samarbetspartners