Klicka på bilden, för att se hela bilden
Steel Panthers debut Feel The Steel var en hejdundrande underhållande skapelse. Med lika delar drift och lika delar hyllning till åttiotalets hairmetal och tillhörande excesser i receptet gav de sin potentiella publik ett album som faktiskt både var bra rent musikaliskt och ogenerat grabbigt. De starka refrängerna och föga subtila gitarriffen stod som spön i backen lika mycket som de sexfixerade råflabbsframkallande texterna. Sweden Rock-besökare av årgång 2009 fick för övrigt ett smakprov i liveformatet på Steel Panther ovanliga förmåga att förena ogenerat barnförbjudet showande med god musikalitet.
Nu två och ett halvt år senare är det alltså dags för kapitel två i kvartettens karriär, och för de som eventuellt oroat sig för att djupare mer mogna texter skulle ha tagit över deras gärning säger väl titeln Balls Out det mesta.
Vad gäller det musikaliska måste jag dock säga att det nya verket var en besvikelse. Åtminstone initialt. Rent musikaliskt är det här nämligen inte alls lika catchy och melodifokuserat. Helheten ter sig ofta hårdare, och den glammigt hårdrockiga metaltouchen à la L.A. senare delen av åttiotalet känns inte lika mycket närvarande som på föregångaren.
På en skapelse som Supersonic Sex Machine närmar sig bandet till exempel nästan power metal medan It Won’t Suck Itself och Tomorrow Night definitivt bekräftar att gänget slagit in på ett tyngre spår än på debuten.
Fast ärligt talat vänjer man sig vid nyordningen. Om inte annat är hantverket lika starkt som på debuten. Visst, spår som Gold Digging Whore och I Like Drugs minns man mer för de flabbframkallande texterna snarare än melodierna. Å andra sidan satte sig en fotbollsrefräng som That’s What Girls Are For som klister redan efter ett par lyssningar medan 17 Girls In A Row har en bluesrockig touch Aerosmith nog hade uppskattat.
Också är det förstås svårt att undgå att nämna de lugna sångerna. Inget hairmetalband med stoltheten i fokus kan förbise vikten av powerballads, och på Balls Out heter de sådant som Weenie Ride och If You Really Love Me. Den förstnämnda titeln talar för sig själv medan den andra handlar om vad en utnyttjad flickvän bör göra för att visa sin kärlek. Politiskt inkorrekt? Absolut. Sexistiskt? Visst. Juvelnilt? Absolut. Men reptilhjärnan i mig tycker det här är rätt kul ändå, och den förlåtande borde faktiskt kunna se de uppenbara kvaliteterna i låtarna och helheten rent allmänt.
Skriven 2011-11-14
Du kanske gillar:
HOT COUNTRY KNIGHTS : THE K IS SILENT (Capitol) – inspirerade countryparodier på topp
CLARE MAGUIRE, Light After Dark (Universal Republic)
DIAMANTE : AMERICAN DREAM (Anti-Heroine) – albumet som borde ta hårdrockssångerskan från lovande till stjärnstatus
TAYLOR SWIFT : FOLKLORE (Republic Records) – ett modigt, genuint starkt och genomarbetat album, utan att vara revolutionerande
