MICK WALL, W. Axl Rose (Pan Books)

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Detta alsters författare Mick Wall är ingen främling till fenomenet Guns N’ Roses. På meritlistan finns även Guns N’ Roses: The Worlds Most Dangerous Band, liksom biografier om Black Sabbath, Iron Maiden och Pearl Jam. I W. Axl Rose avhandlas givetvis Gunsens frontman, vilket givetvis är hur motiverat som helst. För gudarna ska veta att sångarens liv präglats av elände så det räcker och blir över Inte minst innehåller hans känsloliv nog med stoff till en hel psykologkongress. De som eventuellt inte greppat detta kan med fördel avnjuta W. Axl Rose. På 358 sidor läggs texten ut från dag ett till 2008, året då comebackplattan Chinese Democracy äntligen skulle avtäckas. Igen för femtioelfte gången, bör kanske tilläggas.

På bokomslagets baksida beskriver Wall Axls liv som ett rock’n’rolldrama av episka proportioner, och han överdriver knappast. Från första stund har vokalistens liv bestått av ett pärlband av struliga, konfliktfyllda, självdestruktiva och sorgliga händelser.

Wall går mycket riktigt också till botten med sitt objekt och tar läsaren ända tillbaka till 1962 och den lilla hålan Lafayette i Indiana. Det var då William Bruce Rose Jr. kom till världen. Men det var ingen lycklig barndom. Pappa Bruce Sr. lämnade sin tonårsfru Sharon när sonen bara var två. Mamma i sin tur gifte snart om sig med den djupt religiöse William Bailey. Axl har själv beskrivit sin uppväxt som “förtryckande”. I styvfaderns ögon var allt ont, och fullt logiskt var allting, inklusive TV och musik i stort sett förbjuden frukt. Som om detta inte var nog har sångaren hävdat att hans biologiske far utsatte honom för övergrepp när han endast var två år gammal. Därför är det inte särskilt konstigt att han fick problem senare i livet.

Innan denna biografi kom till hade Wall dock skrivit flera positivt vinklade artiklar. Därför trodde han naivt nog – i sin enfald skulle det visa sig – att Axl var en vän. Tills sångaren i en artikel i Kerrang hävdade att han hittat på delar av en artikel. Enligt Wall handlade tjafset om kommentarer han spelat in där Axl tar upp en pågående kontrovers mellan Motley Crues Vince Neil och Gunsgitarristen Izzy Stradlin efter ett påstått hångel med Neils fru. Bland annat ska sångaren ha lovat att “slå sönder hans plastansikte”. Därefter ska Neil ha utmanat Axl på knytnävsfight man mot man, något som dock aldrig förverkligades. Herr Rose skrev dock om debaklet i låten Get In The Ring, och där fick även Wall och alla andra han uppfattade som i vägen för honom sin släng av sleven.

Till saken hör som sagt också att författaren ifråga redan 1991 skrivit ovannämnda Guns N’ Roses-biografi, ett verk Axl inte var helt nöjd med. Särskilt som den publicerades utan hans medgivande. Men som Wall säger; allt gick tillbaka till den där incidenten då frontmannen spydde galla över Vince Neil.

Men bortsett från det kan man undra vad Axl egentligen är så upprörd över. För i sanningens namn berättar författaren bara en tämligen rak kronologisk historia om bandets uppgång och ständiga snubbelkonster. Eller kan det möjligen vara så att det faktum att boken trots sin tillbakahållna ton ändå rätt tydligt visar att de problem bandet haft genom åren faktiskt leder tillbaka till sångaren själv. Detta trots att de andra medlemmarna själva långt ifrån var några änglar och konsumerade betydligt mer droger än Axl, som tydligen oftast avhöll sig från att använda olagliga kemiska substanser. Tja, vem vet. Däremot står det utom allt tvivel att han inte kan skylla ifrån sig på någon annan för att bandet till slut blev en rossligt hostande solotripp med en ändlös räcka “hired guns” i bakgrunden.

För droger, sprit och fala damer i all ära, men det var av allt att döma Axls taskiga barndom och psykologiska problem som i förlängningen innebar slutet för Guns N’ Roses originalsättning. Hans osäkerhet, ilska, kontrollbehov, senfärdighet och irrationella beteende i största allmänhet hänger förmodligen mer eller mindre samman med eländet under barn- och ungdomsåren. Och vem kan egentligen klandra honom? Få går omärkta igenom den här typen av upplevelser.

Ändå trots dessa dåliga odds blev Axl Rose en av världens största rockstjärnor. När han fått nog flydde han småstadslivet till förmån för L.A., staden som både kan krossa och uppfylla showbiz-drömmar. Där var han förvisso anonym, men också en lantis utan mycket på pluskontot förutom sin otvivelaktiga talang och oborstat råa framtoning. Sedan träffade han ett antal likasinnade, varpå rockhistoria modell kolossalformat började skrivas bara två år senare.

Det behöver väl knappast påpekas att W. Axl Rose är lika fascinerande som underhållande rock’n’roll-läsning från början till slut. Fast Wall behöver förstås inte anstränga sig för att skapa dramatik, den fanns där redan från början fast förankrad i själva stoffet. Någon skandalbiografi är det här dock som ni säkert förstår inte. Wall sensationaliserar inte, han berättar bara en historia som han ser den, och han svartmålar definitivt inte Axl Rose. Att han är oförutsägbar, nojig till max, full av prestationsångest och med några få undantag närmast oförmögen att sätta sig in i andras situation är däremot ingen överdrift. Hopplös är ett ord som ligger nära till hands för att beskriva honom..

Men Wall ger också prov på sångarens positiva sidor, och då är det inte svårt att känna sympati med honom. Axl verkar ha svårt att finna finna frid, så låt oss hoppas han hittar hem känslomässigt någon gång. Alla sådana empatiska tankar försvann dock när man stod och väntade på att mannen skulle dyka upp på Sweden Rocks största scen förra året. Femtio minuters försening må vara småpotatis i Axls värld, men i den kalla svenska sommarnatten efter en hel dags konserter är det en evighet. Vid ett sådant tillfälle bryr man sig inte om hur han mår. Då önskar man bara att han ska “get his shit together”, leverera det han fått betalt för och spola ner demonerna i logens toalett på vägen ut på scenen.

skriven 2011-07-28

Du kanske gillar:

Våra samarbetspartners