Klicka på bilden, för att se hela bilden
Neil Diamond tar coverstigen. Inget konstigt med det egentligen. Det är det liksom många som gör. Men långt ifrån oumbärligt är det allt när en av världens duktigaste och framträdande låtskrivare tar denna enkla väg.
Eller kanske är det rent av så att det ligger nära till hands att känna att tilltaget är aningen överflödigt? För så märkvärdigt är inte det här. Diamond har själv producerat på det där organiskt sparsmakade sättet som förre producenten Rick Rubin gjorde nyligen, och det låter förstås precis som man tänker sig, det vill säga mysigt, naket och icke minst helt trovärdigt. Men ändå, i egenskap av långtida fan är det här inget annat än en mellanplatta i väntan på nästa dito med nytt material. Inte minst eftersom sångvalen inte är de mest spännande. Sådant som Ain’t No Sunshine, Leonard Cohens Hallelujah, Eagles Desperado och Yesterday tyder i alla fall inte på något direkt djupgrävande i minnesbanken.
Sedan missunnar jag inte på något sätt denne legendar att förverkliga den dröm som det inneburit att göra det här albumet. Men på pappret är det här enbart en affär för hardcorefans som undertecknad.
Skriven 2011-04-27
