Klicka på bilden, för att se hela bilden
Även om Toto och deras FM-rock inte har varit bland mina största favoriter torde det ha varit omöjligt att undvika deras största hits Africa, Hold the Line, Rosanna. Efter ett antal splittringar, återföreningar och mängder med medlemsbyten kör nu gitarristen och sångaren Steve Lukather solo och kan utan hänsyn till andra medlemmar skriva och spela vilka låtar han vill.
Fördomsfull som jag är hade jag inte våldsamma förväntningar på den här konserten men hej vad jag bedrog mig. Det här var långt mycket bättre än vad jag hade trott. Så mycket FM-rock blev det inte och Totofans som trodde att de skulle få höra hitsen blev förmodligen väldigt besvikna när han öppnade upp sig för det mesta av musiken blev väldigt mycket åt jazz, fusion och progressiv rock. Som gammal progrockare var det bara till att tacka och buga.
Darkness in My World med sitt långa intro och envisa riff var en bra början på konserten. Lite spännande med olika partier. 68 är en bluesfusion med coola passager.
Stab in the Back är ju så långt från FM-rock man kan komma. Brodie’s var tillägnad kollegan Lee Ritenour som spelat jazzfusion sen urminnes tider. Up from the Skies och Tumescent var bara en orgie i schyssta solo som avlöste varandra. Trodde aldrig att jag skulle få musikaliska associationer åt jazzlegender som Terje Rypdal, tunga progband som Flower Kings och fusionsnubbar som Bill Bruford. Gubben har mycket kvar att ge.
Utan att trassla in mig för mycket i besynnerliga genrer var detta en trevlig musikalisk resa som varade i två timmar. Självklart tog Steve Lukather upp sina problem han haft under åren och som numera nykterist drack han låtsasöl bara för att det skulle se coolt ut. Han tillägnade även ett flertal låtar till nyss bortgångne musikerkollegan Gary Moore. Out of love tillägnade han till sin mamma.
Och när han lämnade scenen för en lite paus fortsatte bandet att visa sina musikaliska ekvilibrister. Eftersom de ändå var ute i det träsket (i positiv mening) blev det ett trumsolo. På keyboards var det Steve Weingart som med sin funk/jazz/fusion-sound spelade blå toner så fort han fick tillfälle. Vackert som bara den……….precis som While My Guitar Gently Weeps där bassisten fick tillfälle att visa sina sångkunskaper.
Ja, det är alltid trevligt med konserter med duktiga musiker och det här var som jag tidigare nämnde en överraskning i positiv bemärkelse.
skriven 2011-02-09