Klicka på bilden, för att se hela bilden
Hennes sånger har spelats in av folk som Johnny Cash, Emmylou Harris, Bette Midler, Bonnie Raitt och Trisha Yearwood. Dessutom har hon – om jag nu har rätt för mig – släppt fem album också. Ändå är hon i det närmaste helt okänd för alla utom de närmast sörjande.
Vilket är lite märkligt. För i mina öron är det närmast ett mysterium att hon inte blivit större. I mina öron har amerikanskan ett folkpoppigt countrysound som av det lättflytande slag som borde kunna utgöra välbehövlig variation till den gängse Nashvillemallen på amerikansk countyradio på samma sätt som någon, typ Mary Chapin Carpenter gjorde på nittiotalet. Det är i alla fall lätt att dra paralleller till henne när man lyssnar på spår som The Smell Of Summer på det nya verket Quiet Girl. Likaså drar jag gärna paralleller med Buddy Millers fruga Julie i titelspåret eller nämnda Trisha Yearwood i I Don’t Wanna Go Home. Och visst är det det lätt att göra associationer till en soft version av självaste Fletwood Macs Stevie Nicks i Don’t Wake Me Up.
Fast oavsett vilket, Quiet Girl är en skön gedigen platta i det balsamerande fack där indiecountryn har sina mest vuxenorienterade rötter.
Skriven 2011-02-03
