THE LONG GOOD FRIDAY

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Gangsterkungen Harold Shand är på väg uppåt i skurkhierarikin. Inte nog med att han styr London, nu ska imperiet utökas, och det ska amerikanske maffiabossen Charlie se till. Det enda som krävs är en artighetsvisit för att så att säga ”seal the deal”. När amerikanen ställt upp med pengar ska Charlie investera i det gigantiska Docklandsbygget och vinna både respekt och en ekonomisk jackpot i slutänden.

Fast livet är inte alltid så enkelt. Denna, av alla fredagar går det mesta snett. Först blir en av Harolds närmaste män brutalt mördad på ett badhus när han stöter på några ynglingar. Detta följs av en detonerande bilbomb med Harolds chaufför fortfarande på plats i förarsätet, ett attentat i hans casino och en bomb i stampuben. Och så vidare.

Frågan Harold ställer sig är vem som ligger bakom. Vem vill egentligen åt honom. För saken är nämligen den att det han ser sig som en gangster som försöker hålla brottsligheterna på en civiliserad nivå och behandla sina affärspartners schysst.

Där har ni upplägget i detta brittiska gangsterdrama, – som för övrigt hade titeln Den blodiga långfredagen på svenska biografer – och det är ju inte fy skam. Men nu när jag äntligen sett underverket kan jag väl inte direkt påstå att jag är helknockad. Kanske var mina förväntningar för höga, jag har hört mycket gott om den här rullen. Men så här trettio år efter premiären ter sig filmen aningen långsam och tempofattig, kidsen lär väl börja byta kanal eller pilla på sina mobiler om de skulle råka se den på någon av kanalerna en sen natt.

Inte heller den enkelspårigt actiontörstande lär väl tjuta av vällust över det här. Visst finns här hård action, men den är begränsad och långt ifrån utdragen. Den blodiga långfredagen använder endast de fysiska handgripligheterna som en del av storyn, inte för att hålla publiken vaken. Fast den som inte studsar till när Harold plötsligt exploderar och kör in en avslagen flaska i halsen på en misshaglig person – jag avslöjar inte vem – så att blodet sprutar är förmodligen helt stum i sitt känslocentrum. Riktigt oväntat och obehagligt, minst sagt.

Och när vi nu ändå är inne på Harold, så måste jag säga att Bob Hoskins är riktigt riktigt bra i rollen som en oborstad man från gatan som desperat försöker skaffa sig både vett och etikett och legitimitet. Det här var mannens genombrott på vita duken efter tv-hits som Rock Follies och Pennies From Heaven, och det var verkligen välförtjänt. Efter The Long Good Friday fick Hoskins stora roller i sådant som Coppolas Cotton Club, Brazil och Vem satte dit Roger Rabbit, men det var här allt började.

Som Harolds ”squeeze” ser vi Helen Mirren, och hon gör självklart precis lika stort intryck nu som då trots att rollen kanske inte direkt ger henne någon som helst möjlighet att överskugga Hoskins. Fast det kändes i ärlighetens namn rätt märkligt att se brittiskan så pass ung. Hon är sig knappt lik. Å andra sidan beror det väl mest på att många av de stora Hollywoodrollerna kommit de senaste tio, tolv åren medan många av de tidiga engelska grejorna fallit bort ur medvetandet eller passerat obemärkta när de var på tapeten.

Fast oavsett vilket trots ovanstående invändningar. Ett välgjort, genuint försök på temat en gangsters fall bjuder Den blodiga långfredagen på. Och till och med tidsandan är fångad på kornet. Bara det faktum att till och med IRA är med på ett hörn säger väl det mesta i det avseendet.

Skriven 2011-02-02

Du kanske gillar:

ÅSA-NISSE VOL. 1 & VOL. 2 – långt ifrån så dåligt som folk påstått, och de tidiga filmerna blir roligare från en film till nästa EN OFFICER OCH SPION – otroligt skicklig skildring av skandalen som hade allt BATMAN & SUPERMAN ANTHOLOGY – LIMITED EDITION DEN STORA DECKARBOXEN VOL 2 – från succéerna och det stilbildande till fiaskona i svensk (deckar)filmshistoria