EN GALEN HELAFTON MED JOHN CLEESE, Konserthuset, Malmö den 23 oktober 2010

Klicka på bilden, för att se hela bilden

John Cleese i Malmö. Tanken svindlar. Ändå blev det verklighet på Konserthuset i lördags. Dessvärre är förklaringen till besöket inte lika rolig. En dyrköpt skilsmässa tvingar den forne Monty Pythonmedlemmen att åka ut på vägarna för att kunna hosta upp tjugo miljoner dollar är den direkta anledningen. Något han knappast hymlar med. Istället deklarerade han direkt på sitt eget speciella sätt rätt att så är fallet och började sedan ösa ut sarkasmer och lustigheter om ex-frun som bland annat gick ut på att hon har en karaktär som påminner om Svarte Piratens dito och ett utseende som upprätthålls av stödet till botoxindustrin.

Och bara så att vi skulle förstå graden av ondska hos exet visade Mr. Cleese oss några bilder som visade hans känslotillstånd både utan och med denna kvinna. En spegelblank sjö i ett naturskönt landskap illustrerade det förstnämnda medan en efter katastrofen-miljö med utbrända bilar fick symbolisera det sistnämnda.. En antydan till bitterhet kunde anas bakom detta förmodligen väldigt subjektiva orerande, men ingen kan förneka att attackerna trots allt var både träffsäkra och kvicka.

För övrigt fick vi oss en fullmatad promenad ner för minnenas allé i Cleese liv. Barndomen, de första stapplande komedistegen, Monty Python och En fisk som heter Wanda avhandlades medan annat, såsom Life Of Brian och Meningen med livet hoppades över helt. Ur den synpunkten påminde det hela om en rockkonsert med någon som har på tok för många hits på meritlistan för att hinna med dem under en kväll. Å andra sidan får man väl säga att den två timmar långa föreställningen var väl avvägd. Både det uppenbara och mer okända inslag fick ta plats, och det är väl så det ska vara i en sådan här show.

För egen del uppskattade jag berättelserna om Cleese svåra relation med sin mor, en kvinna som tydligen led av alla former av fobier man kan tänka sig och dessutom hade extremt svårt för att vara positiv. Till slut tröttnade komikern enligt egen utsago på att jämt och ständigt höra att hon inte mådde bra och berättade att han kände någon i Fulham som kunde göra slut på hennes lidande för gott. Ett hjärtligt skratt från modern följde, vilket ledde till att Cleese påminde henne om mannen i Fulham varje gång hon gnällde för mycket.

En nästan hjärtevärmande svart historia, får man väl säga, och på tal om mörk humor lockade klippet från Cleese tal på Monty Python och nära vännen Graham Chapmans minnesgudstjänst fram minst lika många skratt. Chapman gillade att häckla auktoriteter och var inte mycket för följa etiketten, och det gjorde inte Cleese efter viss vånda här heller.

Bland andra favoritinslag märktes berättelsen om hur den tondöve Cleese fick en roll i en musikal, anekdoten om det uruselt förberedda mötet på BBC då gänget skulle sälja in Monty Python och storyn om The Undertaker, sketchen som behandlade frågan om olika begravningslösningar på ett tämligen kontroversiellt sätt.

Att sedan både Pang i bygget och The Holy Grail skulle få ta plats var väl ganska givet, och klippen från dessa klassiker lockade också mycket riktigt fram massor av garv bland publiken. Fast en aning rutinmässiga kändes dessa inslag allt.

Samma sak skulle jag inte vilja beskylla showen som helhet för att vara. Visserligen är jag rätt övertygad om att Cleese hade kunnat göra en stor del av materialet i sömnen vid det här laget, men det finns fortfarande viss glöd och udd i den verbala leveransen. Fast det är som sagt ändå är så att karln inte hade åkt runt så här om han inte varit tvungen, och det märks. Den sjuttioettårige komikerlegenden är trött, det går liksom inte att komma ifrån hur mycket man än vill. Att han sedan har charmen och den proffsiga charmen i behåll är en annan sak.

skriven 2010-10-24

Du kanske gillar:

Våra samarbetspartners