Varför denna (vänster)tolerans för fundamentalism?

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Låt mig redan från början betona att jag har stor respekt för religiösa människor. Det behövs folk som ser bortom de rent materialla värdena i sitt dagliga liv där utseendefixering krass slit och slängmentalitet, bristen på sunt förnuft och ren stupiditet allmer får fäste.

I egenskap av rockjournalist har jag till exempel haft förmånen att prata med flera av de största miljonsäljande namnen inom kristen pop och rock, däribland medlemmar i numera nedlagda bandet Petra, Amy Grant och Michael W. Smith, och alla har visat sig vara ödmjuka och trevliga människor som hittat någon form av mening i tillvaron tack vare religionen. Vad jag framförallt uppskattar är att de inte prackar på någon – till skillnad från vår egen Carola då – sin tro om ingen frågar. Det är en privat sak som de sköter utanför offentlighetens ramar. Ändå är det så att mina kollegor ofta antingen förlöjligar och/eller misstänkliggör alla artister som råkar ha en kristen syn. Budskapet är att vi är så sekulariserade, så sådant där hokus pokus ska man lämna därhän och ta avstånd från.

Detta för oss inte alls osökt för oss in på synen rent allmänt när det gäller det här ämnet. För poängen är ju den att den att kristendom som helhet inte står överdrivet högt i kurs i det här landet. Auran av mossighet och tråkighet är ständigt närvarande, vilket i sin tur gör den till någor vi nöjer oss med att ty oss till när det är julotta eller något annat “trevligt”. Resten av året är det något några få “jesusfreaks” ägnar sig åt.

Och det är väl på sitt sätt helt ok även om jag kan uppleva att tonen mot kristna i vissa fall faktiskt är smått respektlös bland vanligt dödliga trolösa. För som sagt, vi lever i ett sekulariserat samhälle. Likaså är jag den förste att skriva under på att religion både ska debatteras och skärskådas. Sedan behöver man inte gilla sättet man gör det på – den beryktade Ecce homoutställningen var inte direkt min kopp av te -, men jag kan förstå de konstnärliga ambitionerna.

Så långt är ju allt gott och väl. Men dessvärre är det ju så i dagens läge att det är skillnad på folk och folk. Eller åtminstone på religion och religion. Så har det inte alltid varit, men på senare år har man gradvis börjat rucka på denna självklara princip. Visst, det är alltjämt så att när man skojar, kritserar och/eller ifrågasätter kristendomen, katolicisism, buddismen, judendomen etc. är det få som bryr sig eller gör någon ansats till att bli upprörd. Förvisso var det så att just Ecce homoutställningen föranledde en del indignation, men mer än så var det aldrig och tonen i debatten var trots allt oftast civiliserad och några handgripligheter förekom vad jag vet inte.

Fast när man kommer till islam förhåller det sig som bekant inte på samma sätt. Det är sorgligt att säga det, men så är det. Nu senast var det Lars Vilks som fick känslorna i svallning. Konstnären mordhotades, utsattes för mordbrand och blev attackerad. Och för vad?; Han hade skapat en ful rondellhund. En provokation mot den muslimska tron? Det är möjligt, men inte i högre utsträckning än Ecce Homoutställningen var det för de kristna eller för den delen judesuggan han skapade i samma veva var för judarna.

I sådana här lägen skulle man önska att kollegor, debattörer och politker rusade till demokratins försvar utan minsta reservation. Men istället fokuseras på den “undermåliga” kvaliteten på verket ifråga och Vilks eventuellt tvivelaktiga motiv. Inte minst Lars Ohly och Peter Eriksson gick ut och antydde att upphovsmannen minsann får skylla sig själv när mordhoten började strömma in. Så ska det naturligtvis inte vara. Sedan kan den överseende för all del se detta som förflugna ord, men själv tycker jag det är rent beklämmande att folk som säger sig representera demokatiska värden indirekt mer eller mindre ursäktar individer som försöker tysta någon som utnyttjar sin konstnärliga frihet med hot och våld. Men som sagt det är skillnad på folk och i det här fallet fä(hundar).

Vilket inte alls osökt åter för oss in på skillnaden i synsätt för vad som tolereras i religionens namn. För medan pastor Åke Green i stort sett korsfästes för sin nedsättande syn på homosexualitet då det begav sig, så uttrycker många – särskilt på vänsterkanten – förståelse för fundamentalistiska muslimers rätt att ignorera demokratiska värden till och med när de tar till våld. Mycket märkligt, minst sagt. Men att påpeka detta tycks vara tabu i debatten. Istället promotar den “tolerante” indirekt fortsatta demokratikränkningar genom att tiga eller flumma bort kritiken samtidigt som han eller hon snabbare än kvickt påpekar att det minsann finns kristna fanatiker också. Synd bara att logiken haltar betänkligt. För i dagens läge håller våra egna tokstollar oftast sina idiotier för sig själva, Knutbyhändelserna var liksom knappast en världsomspännande farsot. Och säga vad man vill om den trotsige prästen i Florida, som hotade bränna Koranen, men han är ingen våldsman.

Fast ändå är det förstås på det viset att om det förhållit sig så att en “provokation” med muslimsk avsändare föranlett mordhot från just kristna fanatiker, så hade storsläggan tagits fram på debatt- kultur- och ledarsidorna. Samtidigt som rasism- och islamofobikortet hade plockats fram på två röda sekunder, bör givetvis tilläggas.

Att göra sådan här skillnad på religion och religion är att göra alla en otjänst. Särskilt moderata muslimer som förhoppningsvis inte vill annat än integreras i det svenska samhället får oförskyllt lida för ett sådana här övergrepp i förlängningen när de buntas ihop med fundamentalismerna.

Värt att påpeka är att det här naturligtvis inte handlar om förföljelse av muslimer. Att som vissa, typ överdramatiske och ständigt hysteriska vänsterförfattaren Andreas Malm påstå något sådant är bara nonsens. Utbredd fanatism är lika illa inom alla religioner, punkt slut. Inte minst för att den andlighet religionen erbjuder i sin bästa form både kan ge tröst, glädje, mening och vägledning i livet. Därför krävs en ändring i attityd där den ljusa icke dömande andligheten får en uppgradering på respektskalan medan den fundamentalistiska diton alltid får ett välförtjänt ovillkorligt fördömande och en spark i sin sviniga byk oavsett avsändare.

Fast fram till detta blir verklighet kommer jag dock att spekulera i huruvida rockband med islam som rättesnöre hade fått lika mycket stryk verbalt som de kristna kollegorna brukar få. Man kan ju onekligen undra med tanke på snedvridningen i (vänster)debatten.

skriven 2010-10-14