Klicka på bilden, för att se hela bilden
Toto är döda och begravna. Åtminstone för tillfälligt. Samtidigt befinner sig gitarristen Steve Lukather i en livskris. Hans älskade mor har gått bort, vilket fått honom att fundera på såväl livets förgänglighet som det eländiga tillståndet i världen.
Det här är alltså en mer eftertänksam platta än vad man annars kanske förväntat sig, och mannen ska onekligen ha en eloge för det öppenhjärtiga anslaget. Det här känns som äkta vara kommande direkt från hjärtat.
Samtidigt är det hela rent musikaliskt, typisk Lukathermix från början till slut. Den grooviga blueshårdrocken á la Jimi Hendrix tittar fram i Flash In The Pan, förkärleken för jazzfusion tittar fram i You’ll Remember och de uppenbara Totorötterna finns snyggt och prydligt planterade i inledande balladartade Darkness In My World.
Vi talar provkarta på det före detta studioessets preferenser, således. Dock är det här en betydligt mer kontrollerad skapelse än hans tidiga sologrejor med kompbandet Los Lobotomos, där de tjatiga jammartendenserna tilläts ta betydligt mer plats. Något åtminstone jag applåderar.
Som helhet är All’s Well That Ends Well med andra ord en tämligen gedigen skapelse, varken mer eller mindre. Lukather visar att formen är god för alla sina redan frälsta fans. Däremot lär denna skiva knappast ge honom några nya beundrare. Missförstå mig inte nu, jag gillar det här. Men precis som vanligt när Totogrundaren är i farten känns det här faktiskt både splittrat och en aning ojämnt.
Skriven 2010-10-13
