CARLY SIMON, Never Been Gone (Rhino/Warner)

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Herregud, det låter nästan overkligt att säga det. Men jag har följt Carly Simon mer eller mindre noggrant i trettio år. Året då allt började var 1980 och ex-fru James Taylor hade en USA-hit med Jesse, en vuxenpoplåt med lallig refräng som alltjämt är en av mina personliga favoriter. Vid det laget hade sångerskan redan hållit på i nästan ett decennium och haft en Billboardetta med sin signaturmelodi You’re So Vain. För svenskar är hon väl i stort sett bara känd för temat till filmen Heartburn, Coming Around Again, men det finns förstås betydligt fler ljuspunkter än så.

Never Been Gone tillhör dock inte Simons starkare stunder. Konceptet med avskalade opluggade versioner av de egna hitsen kändes inte överdrivet upphetsande på pappret, och farhågorna besannades redan under första lyssningen. Det är inte så att det hela är dåligt. Men ändå, överlag är det här en tämligen trist historia. Ovannämnda Coming Around Again och Anticipation fungerar i sin nedtonade kostymer, melodierna lyser som de ska samtidigt som texternas dramatik lyfts fram på ett fräscht sätt.

Det mest flyter dock bara på utan några större åthävor, och klassiker som den uppjazzade You Belong To Me och You’re So Vain slarvas bort på ett sätt som sorgligt nog får mig att associera till opersonlig cocktailmusik.

Någonstans är det svårt att se vitsen med det här albumet eftersom Simons musik till stora delar är så pass akustiskt orienterad från början. Det är skillnad om folk som Scorpions, Eric Clapton och Ricky Martin – för att nu ta några väldigt olika exempel – gör det. Då blir liksom skillnaden tydlig, men det enda som hänt på Never Been Gone är att stunsen, dramat och nerven i klassikerna försvunnit.

Endast för de toleranta hardcorefansen som måste ha allt således. Inte ens de två nya spåren motiverar någon extas att tala om.

Skriven 2010-05-17

print

Våra samarbetspartners