Oseriöst onyanserade rockkritiker sågar för sakens skull

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Radiorock är ett uttryck alldeles för många trendängsliga kollegor tar till så fort de ska såga någon rockplatta som uppfattas som för putsad, välgjord och/eller genomtänkt. Det spelar egentligen inte någon roll om vi pratar om FM, AOR, poprock, folkrock, Nashvillecountry, poppunk eller något annat som inte är in your face och ter sig 1. gapigt, 2. experimentellt och/eller provocerande. Det sågas lik förbannat med en förutsägbar von oben inställning som stinker. Oavsett hur inpirerat, läckert eller begåvat det det låter. För grejen är ju egentligen att ingenting inom ovanämnda spektrum någonsin kan få godkänt eftersom det hela per definition oftast kritiseras som någon slags helhet där hantverket är betecknat som för duktigt och snyggt. Genren i sig avfärdas helt enkelt varje gång när fokus istället borde vara på just den skiva som är på tapeten just i det aktuella tillfället.

Följaktligen måste varenda platta bara sågas för sakens egen skull. Men ursäkta, vad f-n är det för utgångspunkt?
Hur vore det om man någon gång kunde svälja sin trendfixering och se kvaliteterna och nyanserna istället. Eller snarare, varför inte låta folk som kan och brinner för den här musiken skriva istället? Men nej, det lär väl aldrig hända. Eftersom det inte passar in i trendmallen ska man alltid – för att nu ta några aktuella exempel – gnälla på folk som Melissa Etheridge, Meat Loaf och Train.

Det är som när jag gav liknande synpunkter på recenserandet i Aftonbladet för några år sedan, och antydde att man standardsågade vissa genrer och fick till svar – av Per Bjurman, vill jag minnas – något i stil med att ”Vi tycker verkligen såhär, och vi har ännu inte hittat någon som gillar Sting hö hö hö. Men vi hade inte haft något emot att anställa honom eller henne om det nu funnits någon ha ha ha”. Man kunde riktigt höra fnissen om man läste mellan raderna.

Tala om oseriöst och oprofessionellt. För egen del skulle jag aldrig agera på det här viset. Jag har genom åren recenserat det mesta i konsertväg, och har alltid försökt addera ett gott mått av objektivitet i tyckandet. Till och med när jag tvingats genomlida sådant som i mina ögon varit överskattat, såsom Spiritualizeds överpretentiösa experimentdynga och P.J. Harveys värsta primalskrik har mina recensioner varit balanserade. Min poäng? Att kollegorna borde försöka vara en aning mer nyanserade och ödmjuka och ta mindre hänsyn till vad man ska tycka för att verka coola och tänka mer på läsare som vill ha seriösa omdömen. Särskilt yngre kritiker ser sig som Mr. och Ms know it all, och anser sig kunna och veta allt. Vilket är sorgligt att skåda. För arrogansen klär dem väldigt illa. Särskilt som de ofta inte har kunskaperna att backa upp sitt generaliserande raljerande.

skriven 2010-05-03

Du kanske gillar:

Våra samarbetspartners