Klicka på bilden, för att se hela bilden
Detta slitstarka band från Hannover såg dagens ljus redan 1965, men nu är det slut. En megaturné ska avverkas ungefär från nu och två år framåt, men sedan är det dags för gungstolen. Vilket alltså betyder att Sting Of The Tail är gängets svanesång, och utan att nu ta till några överord måste jag säga att det är ett riktigt värdigt avslut.
Glöm alltså halvsågningarna från kollegorna på de stora bladen, som rutinmässigt avfärdar klassisk metal/hårdrock med vänsterhanden för att de egenligen mest bara är intresserade av den senaste brutalexperimentella manglargenren. Det lär inte komma några nyanserade omdömen från dem i alla fall.
Men för att nu återgå till Stng Of The Tail, så måste jag bestämt hävda att Scorpions både rockar och rullar (ballader) på denna sista studioutgåva. I den förstnämnda kategorin märks både starka anthems med kraftig hitpotential á la Rock You Like A Hurricane, typ Raised On Rock och Turn You On och råare ös i form av titelspåret och Rock Zone.
Och så var det det här med powerballaderna. Jag skiter fullständigt i att vara (musik)politiskt korrekt, så jag medger gärna att jag bara älskar sådant. Följakligen står pompösa saker som Lorelei, Sly och den för sammanhanget ovanligt gitarrindränkta The Good Die Young högt i kurs i min bok. Självklart återvinner kvintetten sina största softa stunder, typ Still Loving You och Send Me An Angel här, men skam hade det väl varit annars.
Som helhet talar vi om ett inspirerat bokslut som kommer att snurra regelbundet i min cd-spelare, således. För Sting Of The Tail är en oväntat vital skapelse som faktiskt får mig att önska att tyskarna fortsatt ett tag till. Fast efter fyrtiofem år förtjänar de trots allt att ta en permanent semester.
Skriven 2010-04-08
