Klicka på bilden, för att se hela bilden
Av omslaget på nya albumet att döma har Belinda gått från att vara hot småtuff diva till gubbfantasi i pippilottaflätor med stor rosett i håret. Och det kan man kanske ha överseende med. Lika överslätande kan jag dock inte vara med den musikaliska kursändringen.
Förra albumet Utopia var en melodistark och förhållandevis mogen – jag säger förhållandevis eftersom Belinda faktiskt bara är tjugo – latinopopplatta, men Carpe Diem är till alldeles för stor del inriktad på electro och dansgolvet med en här och var onödigt barnslig touch. Detta har inte bara gjort att sångerskan tappat bort en del av sin personlighet, hon har slängt bort sin talang på sådant som andra redan gör bättre. Redan i inledande popdiskospåret Amor Transgenico får jag onda aningar,men här finns betydligt värre spår. I hiten Egoista backas hon av kubanske rapparen Pitbull och sjunger om, well, Egoista och i tramsiga Lolita lallar hon lalalalolita. Allt inramat av en klinisk electroljudvägg. Jag gör associationer till en latinsk Lady Gaga när jag hör detta, och det är knappast till mexikanskans fördel.
Då gillar jag den faktiskt ganska söta up temponumret Dopamina betydligt bättre Samma sak kan sägas om Mi Religión och Gaia, två fina inlevelsrika ballader som lyfter helheten och uppvisar Belindas röst från en fördelaktigt känsloladdad vinkel.
Fast tyvärr, som helhet håller det här inte måttet. Fans av latinopop rekommenderas till exempel kolla in superstjärnan Paulina Rubios senaste alster Gran City Pop eller manliga motsvarigheten Chayannes nya verk No Hay Imposibles istället.
Skriven 2010-04-07
