Klicka på bilden, för att se hela bilden
I öppningsspåret Skål för mig själv handlar det om att hälla i sig diverse alkoholhaltiga drycker i kölvattnet efter ett brustet hjärta, så om någon tycker det låter som en sång med rysk feeling är det helt rätt tänkt, således.
Precis lika riktigt är det att hävda att det finns ett hyfsat tydligt zigenarstuk i Häxan, liksom att Igen så smått flirtar med latinorytmerna och att Romantisk komedi – Annas mustigt jazziga version av något som liknar Rödluvanberättelsen – förmodligen hade fått Cornelis att göra tummen upp.
Också får En ängels tålamod oundvikligen en att associera till en mognare Lisa Ekdahl på sitt mest bedjande humör. Ja, ni förstår själva vad det handlar om.
Jag har dock aldrig hört talas om Anna Döbling förrän denna ”tvåa” damp ner i postboxen, men tydligen är hon både respekterad och belönad med stipendium för sitt konstnärskap. Vilket inte är särskilt svårt att förstå när man lyssnar igenom dessa tolv sånger. För Döbling har uppenbarligen vistraditionen i blodet. Det hela är kompromisslöst genuint och präglat av en inspirerad berättarglädje och blodfylld kärvhet utan att för den skull vara direkt svårlyssnat.
Skriven 2010-03-22
