Klicka på bilden, för att se hela bilden
Ingen rår förstås på Garth Brooks, men därefter är Alan Jackson en av de absolut största manliga countryartisterna i sin generation. Bara i USA har han sålt sisådär fyrtiotvå miljoner plattor sedan debuten Here In The Real World släpptes 1990.
Freight Train är hans fjortonde album, och utan att nu vara tvärsäker här – för jag har i ärlighetens namn inte direkt lyssnat ihjäl mig på de närmaste föregående verken – men det här känns helt klart som det starkaste mannen gjort på ett bra tag.
Fast det mest ser förstås ut som det brukar i Jacksonland när det flyter på som bäst. Ständige rattaren Keith Stegall vet precis hur slipstenen ska dras för att fansen ska tända och Freight Train innehåller också mycket riktigt ett tvärsnitt av vad ett Alan Jacksonalbum brukar bestå av. After 17 är till exempel en sådan där countrysak i poptakt som aldrig missar, liksom öppningsspåret Hard Hat And A Hammer, denna hyllning till ”the workin’ man” och woman. I spår som dessa visar sångaren alltid hur man äter den genuina countrykakan med popkrydda och ändå har den kvar.
Vad mer? Jo, titellåten är snabb honky tonk för de renläriga, duetten med Lee Ann Womack, Til The End en gedigen gråta i ölen-tryckare medan Taillights Blue en sorgen halvballad om ögonblicket då ett uppbrott blir en realitet.
Själv känner jag mig mer än nöjd med detta nya Jacksonutspel, men för att nu ta till en klyscha så lär han knappast dra till sig några nya fans. Fast om inte annat visar han att det patenterade soundet håller även den här gången, och det är rätt vackert så. Särskilt som få eller rättare sagt ingen låter direkt likadant.
Skriven 2010-03-22
