Klicka på bilden, för att se hela bilden
Nick har tagit semester från sina två storebröder för att visa vem han är. Verkligen? Jag bara undrar. För den här skivan ger verkligen inte intryck av att komma från någon som bara är sjutton.
Jag pratar nödvändigtvis inte om att det hela låter proffsigt, för det gör trots allt de flesta boybands också. Däremot ger Who I Am ett smått brådmoget intryck på grund av sin tydliga vuxenpoprockiga ljudbild. Inledande Rose Garden har till exempel en tydligt bluesdoftande popfeeling. Det hela låter som något John Mayer eller varför inte Mark Knopfler skulle kunna göra. Samma sak gäller för långsamma Olive & An Arrow medan In The End ger intrycket av att Nick velat leka vit soulman, Hall & Oates hade kanske nickat samtyckande. Samtidigt påminner delar av State Of Emergency väldigt mycket om Stevie Wonder och Superstition och så vidare.
Det hela låter naturligtvis överlag som sagt väldigt snyggt, och jag betvivlar inte alls gossens seriösa avsikter. Men varför så bråttom Nick? Du har ju tiden för dig. Dessutom kan man i ärlighetens namn undra varför man ska lyssna på hans skiva när originalen finns. För ett gott hantverk räcker trots allt inte när trovärdigheten saknas. Därför föredrar jag – så gammal jag är – faktiskt Jonas Brothers hitvänliga poprock framför denna soloutflykt i vuxenvärlden.
Skriven 2010-02-12
