Klicka på bilden, för att se hela bilden
Från allra första början gjorde han sig ett namn som punkikon i bandet Black Flag. Ikonstatusen finns kvar, men numera är det inte direkt musiken som står i centrum, hardcoreprojektet Rollins Band har till exempel inte släppt någon skiva sedan 2002. Istället har sångaren fuskat som programledare i sin egen talkshow, varit radiopratare, medverkat i filmer som Jackass och slasherrullen Wrong Turn 2, närt sin aktivistsida samt inte minst intensifierat sina spoken word-framträdanden.
Det sistnämnda fick man prov på i det fullsatta Palladium i lördags, och då pratar vi inga halvmessyrer. För herregud vad denne man kan prata. I närmare tre timmar lät han munnen gå utan att någonsin vara i närheten av att staka sig, och tro nu inte för en sekund att det handlade om något verbalt vattentrampande. När allt är över kändes det nästan som om man lärt känna Rollins på en vänskaplig nivå. Mångsysslaren berättade öppet om sig själv, sina erfarenheter och sin syn på världen med såväl distans och humor, som skärpa och klarsynthet.
Nästan omgående får vi veta att han blir argare för vart år som går. Ilskan fanns där redan när hans mamma pressade ut honom för femtio år sedan, påstod han självironiskt till publikens stora glädje. Fast Rollins använder den förstås på ett konstruktivt sätt eftersom den får honom att vilja lära, läsa och se mer själv. Samtidigt är cynism ett stort no no i hans värld. Intellektuell feghet, kallade han det vid något tillfälle. Denna ståndpunkt gör förstås att alla de som bara är det minsta avtrubbade av världens tillstånd lätt kan frestas att kalla honom för naiv, men man kan inte göra annat än att beundra hans människokärlek och positiva grundinställning.
Men vad pratade då denne rastlöse mångsysslare om? Well, en stor del av stoffet hade hämtats från en åttaveckors jordenruntresa som inte avslutades förrän den nu pågående Europaturnén påbörjades. Följaktligen avhandlades såväl Saudiarabiens Sharialagar och Union Carbide-skandalen i Indien som vardagsliv och death metal på Sri Lanka samt en musikfestival mitt Saharaöknen
Sedan var förstås George W. Bush själv ett oundvikligt ämne Monologen om ex-presidentens problem med språket var föga förvånande en given publikfriare. Liksom den om Sarah Palins ständiga klavertramp. En psykotisk “baby making”-machine kallade han henne och gjorde därmed kvällens enda riktigt elaka, men kanske inte nödvändigtvis rakaste skott i öppet publikfriande mål.
Då var det betydligt roligare när Rollins lade ut texten om överengagerade sportfans, tokiga taxichaufförer eller orerade om att gatflickor har samma säljsnack överallt. Varför? Därför att det fanns en värme för “objekten” i de många gånger absurda inslagen i dessa storys. Rollins är nämligen oftast som bäst när han ignorerar hatobjekten och lägger ut texten om människor han tycker om istället
Hans berättelse om hur han rördes till tårar tillsammans med vännerna framför tv:n när Obama blev president tillhörde till exempel kvällens roligaste och mest hjärtevärmande ögonblick.
Och samma sak kan sägas om beskrivningen av vänskapen med Star Trek-legenden William Shatner. Vi talar rörande, udda och lustig på en och samma gång här.
Ytterligare adjektiv att tillägga för framträdandet som helhet skulle kunna vara intressant, engagerande, direkt från hjärtat och närmast lysande. Rollins är den borne berättaren med en agenda, men han predikar aldrig och är alltid underhållande.
skriven 2010-01-31
