Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Johan Wahlström och Roine Söderlundh
Medverkande: Magnus Uggla, Annika Andersson, Per Andersson, Hanna Lindblad, Mariya Taranko
Spelas varje fredag och lördag till och med den 2 december.
BETYG: FYRA
Ugglas Revy återupplivar svensk revykonst
Var fan är min revy undrade Magnus Uggla i sin dokusåpa med samma titel när han åkte landet runt för att söka nya talanger. Ett lika ogenerat som genialiskt sätt att marknadsföra ett nytt projekt på bästa sändningstid, naturligtvis och även om han var tveksam från början till att upprepa såpa-konceptet lär han vara nöjd idag. För sommarens testkörning av den färdiga ”produkten” i Karlshamn var ju en omedelbar hit, vilket i slutänden ledde till detta gästspel i Slagthusets luftkastell.
Nu ska man hålla på ända till den 2 december varje fredag och lördag, och det ska nog gå bra. Det här var nämligen betydligt bättre än förväntat. Genomarbetat, full fart, snyggt, skojigt, tidvis vasst, tidvis tramsigt och med glimten i ögat utan att man för den skull ramlar i buskisträsket är en helhetsbeskrivning jag kan skriva under på utan att behöva ångra mig efteråt.
Vad står då på menyn, undrar förmodligen vän av ordning. Well, allt som en revy bör och ska innehålla. Det blandas och ges med kupletterna, sketcherna, dansen och monologerna.
Som sig bör kommenteras samtiden med sedvanligt skarp Uggla-finess. Enkla måltavlor som såpaskådisar, Bodström och bonussugna direktörer får sig till exempel var sin välriktad känga i en nytextad version av Casionrevyns tagelskjortesång Hatten av, men de är inte de enda som får finna sig i att bli föremål för häcklande. Långt därifrån. Vad sägs till exempel om en härligt elak parodi på Mikael Wiehe?
– En kråka kom fram bland löv och makadam, sjöng Parlamentet-komikern Per Andersson på sant teatraliskt Wiehe-vis i ett fantastiskt träffsäkert nummer som skulle kunna vara hämtat direkt från sångarens mest naturnära pretentiösa repertoar. Publiken mer eller mindre kiknade av skratt och vrålade ”En gång till”, men det gick inte för ”Wiehe” skulle gå och köpa en polotröja just då.
Nästan lika lyckosam är farsrutinerade Annika Andersson som grå introvert EU-informatör på jakt efter lämpliga slogans för landets hålor. Hennes Inga-Maj var en underbart entonig och knastertorr karaktär som fick klockan att stanna när hon nervöst drog igenom ett antal inte helt lyckade exempel på vad man var ute efter.
Uggla å sin sida får leva ut de flesta av sina scenambitioner i sitt svar på Mamma Mia, ett riktigt roligt paradnummer kallat Pappa Uggla. Vi talat minimusical här, och självklart följer inte mångsysslaren den vanliga mallen för sådana här saker. Nej, det här är en skabrös historia om ett Uggla-besök hos urologen där man raskt tar ett hopp bakåt i tiden till en våt och erotiskt vådlig kväll i raggandet tecken. Berättelsen illustreras självklart av en rad av mannens mest älskade hits från Centrumhets och Jag skiter till IQ, Kung i baren samt en superkort Fyra sekunder insatta i idel pinsamt lustiga situationer där Ugglas medspelare tillåts glänsa lika mycket som honom själv.
Väldigt mycket är lyckat, således. Men inte allt. Inslaget där Uggla plockar fram sin snuskige homosexuelle docka Kristoffer missade till exempel delvis målet när övertydligheterna tog över. Poängerna var väl uppenbara från början och här var det väl i sanningens namn sångarens oanade talang som buktalare som imponerade mest.
Likaså blev sketchen som parodierade kändiskrögaren Carl-Jans Granqvists underliga doftsensationer i vinsammanhang lite för lång för sitt eget bästa. Fast det verkade jag vara ensam om att tycka, för här gapskrattades det hjärtligt från början till slut.
Vad mer finns att tillägga? Jo, självklart måste genomproffsiga Hanna Lindblad framhållas. I egenskap av primadonna adderade hon en air av välbehövlig sofistikerat läcker klass till spektaklet. Povel Ramelsignerade Banne mig och Lill-Babs En tuff brud i lyxförpackning har aldrig tett sig så blodfyllda och sensuella.
Också fick vi oss till livs ett udda mellanspel med ”världens vigaste kvinna”. Jösses, vilken ormmänniska tänkte man i sitt stilla sinne när Mariya Taranko från Ukraina lade hakan på sina fötter.
Vad sedan gäller Uggla själv, så har han lagt Malmöpubliken för sina fötter. Det är jag alldeles övertygad om. Den gamle provokatören har väldigt roligt med sin handplockade ensemble, och det märks på scen. Revyn må vara en död konstart i det här landet, men är det någon som har den rätta känslan, fallenheten och talangen för att återuppväcka genren är det uppenbarligen denne man.
skriven 2009-10-17
