Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Kevin MacDonald
I rollerna: Russell Crowe, Ben Affleck, Rachel McAdams
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2009-05-01
Jag gillar State of Play mest av en enda anledning; Russel Crowes karaktär. Medelålders journalist, otränad, överviktig, långhårig, whiskeypimplande, slarvig (i bemärkelsen överbelamrat skrivbord och ostädad lägenhet), men samtidigt cool, smart, hängiven – en klassisk reporter. Det är ju jag! Eller det är ju så jag vill vara. Ja, identifikation är sällan en liten del när man närmar sig masskultur…
I övrigt har väl State of Play, en s.k. politisk thriller, en del att önska. Framför allt störs jag av alltför många logiska luckor. Någon tvetydighet kan säkerligen bara vara bra för ett verk av denna typ, men här snubblar vi ner i minst ett hål för mycket.
Filmen bygger på en brittisk TV-serie i sex delar från 2003 med samma namn som även sänts i vår svenska statstelevision, något som vid tillfället gick undertecknad helt förbi. När det begav sig bemöttes den dock världen kring av alldeles ypperlig kritik, om man får tro bloggsfären.
I Kevin Macdonalds version har inte mindre än fyra manusförfattare varit involverade. Namnen är det inget fel på, de stoltserar med verk som exempelvis The Queen, Michael Clayton och The Last King of Scotland på meritlistan. Men här verkar det blivit minst en kock för mycket för att soppan skall erhålla toppbetyg i Guide Tönisberg.
Regissör Macdonald är för övrigt en drygt 40-årig skotte som stod bakom just (den enligt min mening grymt överskattade) ”Idi Amin-filmatiseringen” The Last King of Scotland (2006).
Jag brukar rätt ofta försvara Ben Affleck (han var exempelvis alldeles utmärkt i Changing Lanes) som innehar den andra huvudrollen – som en rättskaffens (eller kanske inte) men vänsterprasslande amerikansk kongressledamot – men här kan man tyvärr inte göra mycket. Affleck är stelare än en fiskpinne som befunnit sig längst ner i frysen i tre år och precis lika karismatisk och gör möjligtvis sin sämsta insats någonsin på vita duken.
(I begynnelsen lär Ed Norton varit påtänkt för rollen och hade det kortet vänts upp hade vi med all säkerhet talat om ett betydligt högre slutbetyg.)
Stora, sköna penseldrag av välrenommerade 70-talsproduktioner som Alla presidentens män, Network och Klute – vi även kan inräkna nutida ”pastischen” Zodiac – utgör fonden; tidningsredaktioner, skumraskaffärer på högsta möjliga nivå, mystiska mord, sexuell frustration, deadlines, storstad, natt, regnsvart asfalt – ja, det är småspännande mest hela tiden.
Men sen kommer vi till luckorna i manus. Och då talar vi inte om den yttre ramhandlingen, den känns inte alls särdeles omöjlig, utan detaljerna. De ”små” detaljerna som gör det. Jag skulle kunna ge minst fem exempel, men nöjer mig med den som inleder filmen:
Ben Afflecks ”love interest” begår självmord/knuffas ner framför en tunnelbanevagn i rusningstid, mitt på dagen. Inte ett enda vittne går att uppbåda. Och vad som ännu märkligare är: Det nämns strax i den kommande dialogen att platsen är övervakad av 21 kameror (eller något dylikt), men också att det förekommer tre ”döda vinklar” som kamerorna inte kan täcka in. Och just mitt på perrongen, där folk stiger in i tunnelbanetågen, hittar vi tydligen en av dessa! Tja… hrmm… nej, just det, skulle inte tro det!
Och dessvärre för filmen är denna lilla orimlighet bara den första av, som nämnts, några stycken. Synd på så rara ärtor, som man brukade säga när jag var liten (vad nu det betyder; jag är dock rätt övertygad om att det är helt rätt i sammanhanget). Men se gärna filmen för Crowes skull. Skål!
Skriven 2009-05-01
