Klicka på bilden, för att se hela bilden
Härommånaden hörde min gode vän Martin Kristensson av sig. Han höll på med en artikel om hur mycket SVT:s serie klassiska skräckfilmer 1972 påverkade unga tittare – i positiv bemärkelse. Själv var jag för liten för att se filmerna 1972, men Martin hade kommit fram till att när SVT:s beryktade program om videovåldet visades i december 1980, var jag lika gammal som han var 1972. Hur har Studio S påverkat mig?
Jag fick inte se Studio S i december 1980 (visste nog inte ens att det visades), men “alla” pratade om programmet dagen – och veckorna – efter, om vilka scener som var häftigast osv. Vi hade diskussioner med upprörda lärare i skolan. Jag tror att många ungar bara låtsades ha sett programmet.
Själv sög jag i mig ILLUSTRATIONERNA till alla upprörda tidningsartiklar; OJ så häftiga videoomslagen och scenerna såg ut. Och jag hängde i videobutiker och botaniserade och tittade på trailers. Jag ritade serier som var så som jag TRODDE de värsta filmerna var (jag hade inte en siffra rätt, men blodet sprutade). Och jag ritade filmaffischer till påhittade skräckfilmer.
Det dröjde tills mitten av 80-talet innan jag blev skräckfilmsfan – en dag fick jag för mig att jag skulle börja intressera mig för skräckfilm på allvar, och så gjorde jag det. Jag cyklade iväg och hyrde två filmer med de otäckaste omslagen i butiken, DEEP RED och THE HILLS HAVE EYES. Och så var det kört. Dessförinnan hade jag mest kollat actionfilmer, medan skräck konsumerades i serietidningar och böcker, och på sin höjd en och annan gammal klassiker som SVT väldigt sällan visade (Dan Curtis’ DRACULA med Jack Palance skrämde skiten ur mig och alla andra i min ålder när den gick på TV).
1997, när jag jobbade med Fantastisk Filmfestival, fick vi idén att ha en Studio S-serie: vi skulle visa det gamla programmet och därefter samtliga filmer det visades klipp ur i sin helhet. Från SVT fick vi en kassett med programmet, men den visade sig hålla rätt rutten kvalitet: de första minuterna var svartvita, resten suddigt, och de sista minuterna saknades. Mystiskt, i synnerhet som de klipp SVT ibland visade ur programmet hade bra bild. Men vi visade programmet, inklusive alla filmerna, vilka var ett göre att få tag på.
Det mest skrämmande med det här programmet är att det överhuvudtaget fick visas. Snacka om ensidigt och vinklat program! Inte en enda filmvetare eller filmkritiker medverkar, inte en enda som gillar skräckfilm finns inom synhåll. För några år sedan avslöjades det dessutom att de medverkande ungarna inte alls hade sett filmerna som skrämt dem, tvärtom hade SVT mutat dem med godis eller vad det var, och sagt åt dem vad de skulle säga. Men det är ju ganska uppenbart, de där ungarna som beskriver handlingen i MOTORSÅGSMASSAKERN har såklart inte sett den, det framgår klart och tydligt av vad de säger. En tid efter att programmet visats avslöjades även en av de deltagande politikerna som nazist!
Göran Elwins inledning där han visar hur en videobandspelare funkar är fantastisk, så även hans beskrivning av filmen han sätter igång; THE BOOGEYMAN, som han tycker börjar lite gulligt men snart blir otäck – han noterar inte de obehagliga bilderna och skräckfilmsmusiken innan saxen åker fram. Sedan uppmanar han dem som vet med sig att de inte kan se våldsamma filmer att låta bli att se filminslagen, men följa debatten. Jasså? Hur ska de då veta vad som debatteras? Fast å andra sidan, de upprörda, skrikande dårarna i studion har heller inte sett några hela filmer, innan programmet visades hade de således protesterat mot någonting de inte kände till. Och vaffan ska vi säga om den där obducenten som tycker att han ska kunna ta med sig sina barn till sin arbetsplats? Huga!
Detta är svensk Stalin-TV som värst! Ni av mina läsare som är för unga för att ha varit med på 70- och 80-talen: det var så här TV såg ut. I synnerhet debattprogram. Är det så jävla konstigt att jag och många med mig blev besatta av serietidningar och hårdrock? För självklart blev ju reaktionen på Studio S det motsatta: folk gick man ur huse för att hyra filmerna de sett snuttar ur på TV – de kände ju inte till att sådant här faktiskt fanns att hyra! Fast morgonen efter sa mina föräldrar till mig att om någon frågar om jag vill följa med hem och titta på video, får jag inte följa med, för det kan ju vara “Motorsågsmannen” som hyrts…
skriven 2009-03-30
