Klicka på bilden, för att se hela bilden
American Idolvinnaren. David Cook rockar? Kanske inte riktigt. Åtminstone inte i sedvanligt ruffig bemärkelse. Men att han är den här upplagans Chris Daughtry råder det knappast någon tvekan om och det är enbart positivt i min bok.
Kommersiellt till max är det här också. Åtminstone sett med amerikanska glasögon. I USA har man ju en stolt tradition i de här musikaliska regionerna. Här har vi nämligen en man som både omfamnar läcker melodiös rock med radiotycke från åttiotalets AOR till dagens lite snällare nu metal. Fast råare än bluesiga Bar-ba-sol blir det här i alla fall inte.
Declaration är en upptempo-rökare som både inleder och sätter någon slags ton. Hitigt så det förslår och så skamlöst FM-catchy att man inte kan göra annat än knockas. Dominerar gör emellertid halv- och hel-balladerna från, och de präglas överlag av ett fett fylligt sound signerat Rob Cavallo.
Denne har allt från klassiska grupper, typ Fleetwood Mac, kvinnliga singer songwriters som Jewel och Alanis Morrissette, poppunk med Less Than Jake och emo med My Chemical Romance och Paramore på meritlistan, och ingen kan säga annat än att denne man levererar varan. Det här är riktigt riktigt snyggt och starkt.
Mitt i allt det här är det lätt att glömma bort vilken bra rockröst David Cook själv har. Från powerballader som Light Out och Life On The Moon till den avskalade Permanent framkallar han mer eller mindre rysningar. Lovande är bara förnamnet. Jag ser fram emot att höra mer av denne man.
Skriven 2009-03-27
