Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Beata Gårdeler
I rollerna: Malin Crépin, Joel Kinnaman, Malin Vulcano
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2009-03-20
Har själv inte tagit del av Lotta Thells självbiografiska roman, ”I skuggan av värmen”, som den aktuella filmen med samma namn bygger på, men enligt en ganska samstämmig läsaropinion är det ett starkt, välskrivet verk.
Nu är film och litteratur inte samma sak och bägge bör förstås stå på egna ben. Så utan några som helst jämförelser framstår debuterande filmregissör Beata Gårdelers skapelse som en välspelad, välmenande men samtidigt väldigt poängfattig, småseg skapelse.
Grådaskigt kornigt blåstick, grönstick i nattligt neonljus. Stockholmsnatt. Väktaren Eva (Malin Crépin) tänder på innan jobbet och tänder av, och mår minst sagt skit, på sin fritid – ett beteende som inte är alldeles glasklart, men jag tolkar det helt enkelt som att det beror på ekonomiska orsaker. Lönen räcker någorlunda till att hålla henne igång under arbetsperioden, men inte mer. Och hennes önskan är att leva ett så normalt liv som möjligt, vilket utesluter prostitution, stölder och dylikt.
Tack vare väktartjänsten stöter hon ihop med Erik (Joel Kinnaman), som är verksam som polis. Tycke uppstår.
Filmen lider av två stora svagheter. Det ena är att den lunkar på i förväntade hjulspår. Absolut inga som helst större dramaturgiska vändningar eller överraskningar förekommer. När manuset erbjuder öppningar (exempelvis Evas gravida väninna och hennes knarklangande sambo), utnyttjas de inte. Allt fortlöper i maklig takt (höll faktiskt på att somna flera gånger, vilket dock inte enbart skall skyllas på filmen, pressvisningar klockan 10.00 på förmiddagen är helt enkelt inte min kopp te). Ordkarga scener.
Den andra är rollkaraktären Eva. Vi får veta att hon sysslat med droger sedan 14 års ålder, men det är också så gott som allt. Ingen bakgrundhistoria, ingen direkt nutidshistoria. En så transparent gestalt har åtminstone jag svårt att uppbåda intresse för i drygt 90 minuter. Låt emellertid ingen skugga falla över Malin Crépin. Lovorden som haglat över henne är välförtjänta. Hon gör det mesta och det bästa av den tunna karaktären.
Tycker icke desto mindre att Joel Kinnaman är lika bra, om inte bättre. Ett utmärkt porträtt av en förälskad ung man.
Men nej, ”I skuggan av värmen” kommer inte att dra någon större svensk publik till salongerna efter en lång, mörk höst och vinter och även om verket säkerligen kan komma hämta upp en del priser och utmärkelser och förföra en och annan kritiker (såg C-G Karlsson bli alldeles tårögd i morgonsoffan i morse och Ronny Svensson lär också ha fallit pladask), ser jag inte någon större poäng med filmatiseringen över huvudtaget (om det helt enkelt inte är ett cyniskt vegeterande på den storsäljande boken). Den säger ingenting. Att det inte är någon dans på rosor att vara heroinist inser gemene man utan en uppvisning som denna (en uppvisning som dessutom utmynnar i intet).
En direkt till DVD-utgivning och ett samarbete med Sveriges gymnasieskolor där verket kunnat fungera som diskussionsunderlag hade jag kunnat satsa en slant på, men vem som ska trösta Eva på bio vet jag inte. Borta om två veckor.
Trots detta, för hantverket: en ”trea”.
Skriven 2009-03-20
