Klicka på bilden, för att se hela bilden
Tony Ernst, musikjournalist, ex-eldsjäl bakom svarta musikmagasinet Gidiappa och Malmö FF-supporter av rang har gjort ett försök att klura ut bakgrunden och räta ut irrvägarna kring den alltmer infekterade fildelningsdebatten. Den historiska bakgrunden till musikindustrin avhandlas, piratrörelsen porträtteras, intresseorganisationers görande och låtanden presenteras, fildelningens uppkomst får sin förklaring med mera.
Allt detta är i och för sig tacknämligt, för gudarna ska veta att någon slags helhet behövs. Fast lustigt nog har Ernst i sin strävan att vara så nollställt objektiv som möjligt vad gäller argumentation och slutsatserna i slutänden tappat just objektiviteten. Åtminstone en del av den. Vem som helst som inte tillhör den hårdaste skaran i piratförespråkare borde kunna ställa upp helhjärtat på att upphovsmännen själva ska ha rätt att välja huruvida de vill ge bort sina alster eller inte, men Ernst går ofta som katten kring het gröt och slänger in mer eller mindre diskreta tjuvnyp åt ”rätt” håll då och då för att inte framstå som en talesman för den förhatliga Antipiratbyrån.
För de som någon gång läst en av mina debattexter om illegal fildelning råder det ingen tvekan om var jag står i den här frågan, och jag tänker inte låtsas vara neutral nu heller. Mitt stora problem med debatten i stort är att Pirate Bay och hela piratlobbyn upphöjts till samma moraliska och seriösa nivå som motparten, och jag undrar varför varenda gång. Bakom de revolutionsromantiska klyschorna, de utnyttjade juridiska kryphålen, de tekniska hårklyverierna och ältandet om integritet skymtar bara hål tomma försök till rättfärdigande och en arrogant fuck you-hållning till andra åsikter än de egna.
I vilken annan debatt som helst hade man straffat ut sig med en sådan attityd, men inte i den här. Detta borde lyftas fram, men istället präglas Ernsts tyckande av darrig ängslan att inte vara tillräckligt pro det nya även om det nya nu råkar inkludera olagligheter.
Det ska dock villigt erkännas att de intervjuer som utgör tyngdpunkten av boken i stort sett utgörs av lika delar för och emot-åsikter Här uttalar sig alla från den smått hatfyllde piratfanatikern Oscar Swartz på ena sidan av spektrat till Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl, som vältaligt överlägsen förespråkare för upphovsrättens bevarare på den andra.
Efter att ha läst igenom alla dessa inlägg måste jag också säga att de sistnämnda debattörerna rent allmänt oftast har en såväl nyktrare och klarsyntare som faktiskt också på de flesta håll försonande ton i debatten. Ja, jag vet att jag är subjektiv här, men när Malmöbaserade journalisten Martin Theander drar den ultimata konsekvensen av Pirate Bays budskap genom att hävda att ”ingen skulle uppbära lön i framtiden” om deras idéer anammades fullt ut eller när SDS-skribenten Andreas Ekström vågar erkänna att han är provocerad av fildelarnas ideologisering närmar vi oss två av pudelns viktigaste kärnor som kommit fram alldeles för sällan i debatten.
Då talar vi relevans på ett helt annat sätt än när till exempel välrenommerade Kjell Häglund kör fram frihetsromantiken och Robin Hood-argumenten i kombination med det ständiga ältandet om de elaka skivbolagen fullt ut. Då blir det bara tröttsamt välbekant. Därmed inte sagt att branschens multijättar är oskyldiga – de har säkert varit både senfärdiga med att erbjuda lagliga alternativ, gett artister dåliga deals och satsat kortsiktigt. Ändå är det inte svårt att ifrågasätta den onyanserade bilden som målas upp även om Ernst inte gör det, tvärtom.
Som synes sägs det mycket av många i den här boken, och kanske blir det också i slutänden lite för mycket av det goda också. Särskilt som långt ifrån allt känns nödvändigt. När Ernst börjar prata med intervjuobjekten om huruvida olika musikgenrer påverkats olika av fildelningen eller om hur skiv-recenserandet förändrats går författaren vilse i sidospåren och tappar fokus Samtidigt blir han inte sällan väl resonerande och vad värre är – med tanke på att Ernst officiellt inte vill ta ställning – värderande i sina historieskrivningar.
Naturligtvis finns det heller ingen universallösning på denna konflikt. En betalningsmodell av något slag är enligt författarens själv tipset för att komma ur skyttegravskriget och som avslutning kommer han faktiskt med några vettiga tankar om pris, kvantitet, kvalitet och betalning. Fast det är allt lite lustigt att han som slutkläm erkänner att han laddar ner från Pirate Bay för att iTunes har ”alltför uppenbara brister”. Vilket osökt leder oss in på det här med att rättfärdiga sin fildelning igen. Lagom till det blivit dags att sätta punkt dessutom
skriven 2009-03-11
Du kanske gillar:
KATHARINA ORAVSKY SANDSTRÖM : FLAMINGOKVINDEN: FORTAELLINGER OM MENNESKER, HELBRED OG ARBEJDSLIV
MARY L. TRUMP : TOO MUCH AND NEVER ENOUGH – karaktärsmord med seriositet där bilden av framgång välförtjänt rivs ner
SUZANNE COLLINS : BALLADEN OM SÅNGFÅGLAR OCH ORMAR
RICK RIORDAN : OLYMPENS HJÄLTAR – myternas mästare i högform med Olympens hjältar
