Klicka på bilden, för att se hela bilden
För ganska exakt ett decennium sedan kom separata samlingar med Agnetas internationella respektive svenskspråkiga hits och nu är det dags igen. Men den här gången släpps alltihopa som en dubbel istället. Frågan är bara varför om man bortser från de rent kommersiella motiven.
För det första verkar den svenskspråkiga skivan närmast vara identisk med sin föregångare Svensktoppar. Här handlar det mest om en ren omstuvning av ordningsföljden.
Då förhåller det helt annorlunda med de engelskspråkiga sakerna. Endast åtta – om jag nu räknat rätt – av de nitton spåren fanns med på den tidigare samlingen That’s Me. Great, tycker kanske en del. Men i mina ögon känns tilltaget ändå rätt meningslöst. Vore det inte bättre att satsa på någon slags komplett sammanställning med gamla hits och favoriter istället. Hur vore det till exempel att göra en ultimat samling med alla hits och en bonusplatta med personliga favoriter? That would do the trick, som det heter.
Men musiken då undrar kanske vän av ordning. Well, om jag nu ska vara ärlig tillhör väl inte svensktopparna mina favoriter i sammanhanget. Tidens tand har gnagt hårt på vissa sånger. Som liten var jag stolt ägare till Många gånger än på singel, och det är ju alltjämt gullig sak om vardagsromantik. Dessvärre ter den sig också nästan plågsamt lallig såhär trettosju år senare. Det samma gäller för Dröm är dröm och saga saga och Tio mil till Korpilombolo. Dock finner jag fortfarande Tack för en underbar, vanlig dag helt oemotståndlig och Vart ska min kärlek föra ur Jesus Christ Superstar är ju inte heller fel.
Vad sedan gäller den engelska repertoaren, så består den till större delen av högklassig slickad åttiotalspop. Sångerna från trista comebacken och coveralstret My Colouring Book kan vi lämna därhän, men i tur och ordning Mike Chapman, 10CC:s Eric Stewart och Peter Cetera från Chicago rattade in varsitt album som alltjämt ter sig som pärlor i sin genre. I sällskapet lyser Ceteras I Stand Alone klarast – vi talar närmast mästerverk i westcoastklassen här – och från detta verk har man hämtat Little White Secrets, upplyftande Let It Shine, sparsmakade balladen If You Need Somebody Tonight och titelspåret. Av någon outgrundlig anledning saknas singeln och duetten I Wasn’t The One, men för övrigt är det inte mycket att säga om urvalet här.
Domen? Tja, om du tillhör dem som inte har något med Agneta tidigare kan ett inköp vara motiverat. För egen del blir jag mest sugen på att återuppliva bekantskapen med de engelskspråkiga albumen i allmänhet och I Stand Alone i synnerhet.
Skriven 2008-10-27
