Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det börjar ju bra. Hiten When I Grow upp är en catchy varning att inte fastna i en ohälsosam strävan att bli en tät kändis. Men någonstans halvvägs in i Pussycat Dolls viktiga uppföljare känns det som att nyhetens behag lagt sig. Vilket på sitt sätt inte är så konstigt eftersom man pressat in hela arton spår på detta alster.
Kanske är det också så att tjejerna brände sitt krut redan på den första plattan. För låt oss vara ärliga här. Pussycat Dolls stavas koncept lång väg, och ett sådant har en tendens att vissna rätt snabbt. Sedan ska jag villigt erkänna att jag gillar det ogenerade upplägget med fatala damer och hurtiga funky dansanthems i centrum, men det är förstås en helt annan sak. För övrigt ska också medges att Doll Domination uppvisar vissa ansatser till mognad. Den stråkbesmyckade balladen Halo och oberoendedeklarationen Hush Hush är ett par utmärkta exempel på detta.
Fast nu inser jag helt plötsligt att den här recensionen börjar slå över och bli mer positiv än jag tänkt mig. Så det är väl bara att erkänna min tvehågsenhet. Ska man sammanfatta det hela är det väl så att denna ”tvåa” har sina ljuspunkter, men den är samtidigt onödigt ojämn utan att för den skull någonsin vara i närheten av att vara så usel som vissa surmagade besserwissrar påstår.
Skriven 2008-10-01
