Klicka på bilden, för att se hela bilden
Progressiv/symfonisk/episk/power metal är vad som kommer ut ur mina högtalare när jag spelar Symphony X´s senaste alster. Fem år har förflutit sedan förra albumet och det som slår mig är att dom blivit betydligt tyngre. Att bli insorterad under metal säljer mer än stå i något progressivt fack. Eller är det bara en naturlig utveckling?
Men strunt i det, skivan låter utomordentlig bra. Arrangemangen är många och krångliga likaså är det taktskiftningar till höger och vänster. Michael Romeo kan väl kvala in under benämningen ”gitarrvirtuos”. Melodierna är vackra som bara den. Texterna på albumet är baserade på John Miltons poesi. Det handlar tydligen om det goda mot den onda. Ett tema som alltid går hem. Och att sångaren emellanåt låter som Ronnie James Dio gör ju inget.
Ska man plocka några russin ur kakan är det ju det instrumentala introspåret ”Ocultus Ex Inferni” som låter som ledmotivet till någon rysarfilm. Med massiv kör och orkester (synt) är det en riktigt bra öppning. Spår 3, ”Domination” med hypersnabba gitarriff skojar man inte bort. Titelspåret med akustisk gitarr och piano fastnar och den skulle säkert kunna slå om den kom på singel. Typ powerballad är nog det närmste jag skulle klassificera den som.
”The walls of babylon” med Therionstuk på körerna och tuggande gitarriff är med en höjdare. Dessutom med ett trevligt keyboardsolo. ”Seven” låter emellanåt som en komposition av Paganini. Visserligen uppskräm med speedad gitarr. Jag får lite Yngwie Malmsteen-vibbar under skivan men i positiv mening.
Slutbetyg? En bra platta helt enkelt. Inget som kommer att gå till världhistorien men gillar man många gitarrsolon och massiva arrangemang är detta en platta man kommer att gilla.
Skriven 2008-09-25