CONAN, FANTOMEN och andra serieminnen

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Men serietidningar betydde otroligt mycket för mig när jag var barn – jag var hänförd av dem. Min gode vän, Fantomenförfattaren Claes Reimerthi sa en gång “Visa mig omslaget till en serietidning och jag ska berätta var jag köpte den”. Jag vill minnas att Claes citerade någon annan.
Men så är det. Ser jag gamla tidningar jag äger – eller har ägt – minns jag ofta var jag köpte- eller fick dem.
När jag skrev min DARK KNIGHT-recension och berättade om gamla Läderlappen, blev jag allt lite nostalgisk. Jag kom att tänka på andra gamla serietidningar, som betydde mycket för mig. Så för att tillfredställa främst mig själv, tar jag en titt på dessa tidningar. Det är kanske totalt ointressant för mina läsare, men nu har jag i alla fall själv de här gamla omslagen samlade på ett och samma ställe…

DET BÄSTA UR MARVEL MED CONAN nr 3/1974
Min morsa hade plötsligt och oväntat fått en del extra pengar. Hade hon vunnit dem? Njä, jag vet inte, men jag tror hon fått pengar tillbaka på skatten. I vilket fall var hon väldigt glad. Detta måste ha varit en torsdag, för torsdagar åkte vi alltid till Epe Livs på Infarten för att veckohandla. Och jag skulle få välja precis vilken serietidning jag ville. Vilken som helst utan restriktioner. Så glad var morsan – som annars aldrig ville att jag skulle läsa svartvita tidningar. Av någon anledning hade hon fått för sig att svartvita tidningar var hemska och otäcka. “Äckliga”, som hon uttryckte det.
Så jag valde en tjock, dyr och svartvit tidning – Det bästa ur Marvel med Conan. Jag visste inte vad det var, men eftersom den var svartvit, trodde jag att det var en skräcktidning.
Nu var det förstår ingen skräcktidning. Bortsett från Conanavsnittet, handlade det förstås om superhjälteserier. I avsnittet med Silversurfaren fanns det en helsida föreställande en demon eller djävulen eller vad det var, sittande på en tron. Jag tyckte att det var en väldigt otäck bild och försökte skrämma farmor med den. “Oh, som han ser ut!” sa hon.
I avsnittet med X-männen – jag tror det ingick ett sådant – figurerade jätterobotarna The Sentinels. Jag trodde att det var de som var X-männen.
…Och så var ju Conan själv med. Eller “Kånnan”, som jag uttalade namnet. Det var andra delen av det där dubbelavsnittet där Conan möter Elric of Melniboné. I vanlig ordning begrep jag absolut ingenting av serien, men Conan gjorde ett outplånligt intryck på mig. Den var snyggt tecknad (av Barry Smith) tyckte jag. Conan såg häftig ut. Men framförallt innehöll serien både stora svärd och monster och demoner! Allt en sexåring kan önska.
Jag satte mig genast och ritade egna serier om Conan och X-männen. Eftersom jag inte hade fattat vad de handlade om och vad de gick ut på, lär mina serier ha haft ganska intressanta handlingar. Antagligen bestod de uteslutande av strider. Conan mot Sentinels.
34 år senare gillar jag fortfarande Conan.

FANTOMEN nr 18/1976
Den här tidningen förändrade faktiskt mitt liv – även om jag bara var åtta år gammal. Innan jag köpte den här tidningen, återigen på Epe, hade jag bara läst ett gammalt julalbum med Fantomen. Jag vet inte varför jag plötsligt ville ha det här numret. Antagligen för att omslaget är tufft utan like. Fantomen ser sammanbiten ut, hans händer är bundna, han stor vid en grop försedd med spikar – och bakgrunden brinner! Wow! Det här kan ju bara vara bra!
Och det var det. Tyckte jag i alla fall då. Jag har läst om avsnittet “Vråkar över Vacul” som vuxen, flera gånger, och avsnittet är väl ingen större höjdare, men jag förstår varför det gjorde intryck på mig som barn. Det är tecknat av Jaime Vallvé med tunga skuggor. Det är slott och fängelsehålor och mystiskt och stämningsfullt. Och skurkarna; vråkarna, har stora V:n intatuerade i pannan.
Numret innehöll även Bernhard Prince, som jag tyckte var kladdigt tecknad, men det förekom ondskefulla fiskar i avsnittet, så det var ju spännande bara det.
Faktum är att jag blev så tagen av Fantomen nr 18/76, att jag ögonblickligen klippte ut kupongen för anmälan till Fantomenklubben och skickade in den tillsammans med några frimärken. Och från och med 1977 prenumererade jag på tidningen.
Vad som skilde Fantomen från de flesta andra tidningar, var att den tog läsarna på större allvar – i alla fall oss som var intresserade av serier och ville bli serietecknare. Det stod alltid vilka som låg bakom serierna och ibland kunde man läsa reportage om dem.

DRACULA nr 6/1975
En dag kom min moster förbi. Hon hade varit och bowlat och i bowlinghallen hade hon hittat en kvarglömd serietidning, som hon tog och gav till mig. Om detta verkligen var 1975 vet jag inte, det är inte säkert att tidningen var helt färsk. Men det var i alla fall Dracula – och just det här numret innehöll ett avsnitt som jag tyckte var något av det häftigaste jag någonsin läst. Inte nog med det, jag tyckte även att serien var otäck på riktigt – jag var i den åldern då skräckserier faktiskt kunde upplevas som skrämmande. Åtminstone om de var tecknade av Gene Colan.
I Dracula nummer 6/75 introduceras privatdeckaren Hannibal King. Bara det var coolt; en slusk av Mike Hammer-modell. Men inte nog med det – efter att jag jagat Dracula och andra vampyrer genom hela avsnittet, kommer en punchline som fick mina nackhår att resa sig: i sista rutan avslöjas att Hannibal King själv är vampyr! Oj!
På antikvariat köpte jag fler nummer av Dracula, men de var aldrig lika häftiga som just det här numret.

PILOT nr 7/1977
Varför jag tvunget ville ha den här tidningen vet jag inte. Vi skulle till England ett par veckor under sommarlovet och jag skulle få köpa en serietidning att läsa i bilen – på den tiden räckte det ofta med en tidning, eftersom jag läste om den om och om igen, hur många gånger som helst.
Av någon anledning blev jag som barn plötsligt intresserad av gamla stridsflygplan. Och Pilot fortsatte jag att köpa. På antikvariat köpte jag drivor. Innehållet i tidningen bestod till stor del av gamla träiga brittiska krigsserier från IPC. Battler Britton och gänget. Men de hade något som tilltalade mig. Då. Idag tycker jag att de är ganska oläsliga.

ANDRA TIDNINGAR…
Sedan har vi ett par tidningar jag aldrig köpte eller läste när de kom ut. Helt enkelt därför att jag varken fick köpa eller läsa dem. Men de stod där på tidningshyllorna på Linds Tobak, högt upp, vill jag minnas, kanske för att små barn inte skulle komma åt dem. Där stod de, tidningarna i större magasinsformat, med sina lockande omslag och jag undrade vad de skulle tänkas innehålla. Som Gravmannen nummer 2/1975, till exempel. Gravmannen – ja jävlar, är inte detta det absolut bästa namn som givits en seriefigur? I original hette tidningen Tales of the Zombie, men vad är det jämfört med Gravmannen? Som vuxen har jag förstås letat upp gamla nummer av Gravmannen. Och om inget annat, är omslagen snygga.
Sedan har vi en tidning som varit ett mysterium – fram till idag, faktiskt. Jag tror att det var samma dag 1974 som jag köpte det där numret av Läderlappen. På skräckhyllan lyste ett omslag jag tyckte var chockeande äckligt: en gubbe tittade på sina maskätna händer och utbrast “MASKAR!”. Sedan dess har jag inte sett till tidningen. Jag började undra om jag mindes rätt. Fanns det verkligen en tidning med detta omslag? Eller var det en baksida? Eller hade jag drömt alltihop?
Nej. Tidningen fanns. Jag hittade omslaget på nätet idag. Jag har alltså fortfrande inte läst själva tidningen, men nu vet jag att jag mindes rätt. Hm… Känns allt rätt konstigt att återse omslaget 34 år senare…

skriven 2008-07-26

Du kanske gillar:

Våra samarbetspartners