Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Theatron
Manus: Edward Albee
Medverkande: Fredrik Dolk, Catherine Jeppson, Johan Svensson, Hanna Svensson.
Regi: Torbjörn Klasson
Virginia Woolf som högklassig uppvisning
Edward Albees “Vem är rädd för Virgina Woolf?” är en av de moderna klassikernas klassiker, lika flitigt spelad som tolkad och diskuterad. Albees skärskådande av det amerikanska samhället, familjen och dess patriarkat har sedan premiären 1962 verkat som förlaga för otaliga dramatiker.
Vår egen Lars Norén är en av många som fått delar av sin näring från Albee, för att i sin tur fördjupa och förfina utforskandet av familjens psykologi, dess livslögner och borgerligheten i synnerhet.
Den Hjärnarpsbaserade teatergruppen Theatrons version är en i många avseende traditionell uppsättning, i vilken vi får följa paret George och Marthas hatkärlek till varandra och till livet i sig. Via spritens tilltagande dimmor friserar de verkligheten, ibland till det bättre men oftast till det sämre.
Fantasier möter klarsyn och smärtan delar, under den natt som pjäsen utspelar sig, plats med skrattet och lusten. Allt paketerat i den olyckliga själens onda och tragiskt beräknande handlingar.
Mitt i stridens hetta står gästerna, det unga akademikerparet Nick och Honey, vilka får agera som både katalysatorer och biktbås till värdparets allt mer tilltagande strid.
– Min dröm är att få se dig begravd i betong upp till halsen, avfyrar George mot sin fru Martha. Efter 23 år i äktenskapet replikerar hon vant och näst intill roat med en än syrligare dos förnedring. Väl balanserade på knivens egg avbryter de sina lekar just när blodsmaken i munnen gör sig gällande.
Om första akt, vilken egentligen är en sammanslagning av två av pjäsens tre akter, är en välspelad men aningen plikttrogen sträcka där vi tillbakalutat betraktar förfallet, så är den andra akten en febrig och betydligt tätare väv av obehag som både känns och berör.
Skådespelarkvartetten imponerar stort och den rutinerade Fredrik Dolk i synnerhet. I rollen som George gör Fredrik ett klockrent porträtt där han briljerar med perfekta pauseringar, ett trovärdigt känslosvall och väl underbyggda maktkamper.
Även Hanna Svensson, som spelar Honey, lyckas med konststycket att förena rollens unga naivitet med dess psykotiska inslag, samtidigt som hon äger en vältajmad komisk begåvning.
– Alla som kommer hit blir förnedrade och irriterade förr eller senare, säger George lika beräknande som tröstande till den allt mer förvirrade och av värdparet förgiftade ungvalpen Nick, spelad av Johan Svensson.
Besökarna i det välfyllda Kulturhuset i Trelleborg fick, om inte gift, så åtminstone en högklassig uppvisning i febrig relationsklaustrofobi.
skriven 2008-04-23
