RAMBO

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Ständigt baktalade och numera 62-årige Hollywoodhunken Sylvester Stallone överraskar med en smått banbrytande splatterorgie.

Stackars Stallone har väl aldrig ansetts vara någon vidare god representant för filmen, särskilt inte för filmen med stort F, alla sina kassasuccéer till trots. Nåväl, detta ok är han inte ensam om att bära, recensenter har under alla tider sett ner på publikdragare – och jag kommer osökt att tänka på John Travolta som slog igenom ungefär samtidigt som Stallone (med utmärkta Saturday Night Fever) och som inte fick sitt berättigade erkännande som skådespelare förrän han gjorde Pulp Fiction. Nu är Travolta en klart bättre skådis jämfört med Sylvester, men även om mannen ifråga är underlägsen Travolta i yrket är han definitivt bättre än sitt rykte och har åtminstone två alldeles utmärkta rollprestationer i sitt CV, nämligen första Rocky och Copland.

Nu var det dock Rambo det skulle handla om och jag kan inte ens på mitt mest välvilliga humör påstå att jag gillat de tre tidigare verken i serien. First Blood som ”ettan” hette följde David Morrells bästsäljarförlaga hyfsat noggrant, men var i mina ögon inte mycket att hetsa upp sig över ens då det begav sig (1983). De båda uppföljarna Rambo: First Blood Part II (1985) och Rambo III (1988), där Stallone ställdes mot sadistiska militärer i Vietnam respektive Afghanistan och egenhändigt röjde upp och ”ställde saker och ting tillrätta”, var smått sinnesjuka, anaboldrogade propagandanummer för den ensamme amerikanske hjälten. Ett inte speciellt subtilt upplägg vars budskap heller inte gick omvärlden obemärkt förbi och Stallone stämplades, inte minst i Sverige, som en hundraprocentig ”American idiot”.

Denna gång är fienden den burmesiska diktaturens armé och Stallone, som stoltserar både som författare och regissör, inbillar sig säkerligen att han denna gång har ryggen fri beträffande politisk korrekthet. Men även om Burma idag allmänt anses vara en av de vidrigaste representanterna för kränkandet av mänskliga rättigheter, känns den gode Slys vinkling fortfarande lika enögd som förr.

Rambo är säkerligen inte gjord med glimten i ögat, scener där barn dödas och de inledande dokumentära klippen antyder detta, men – och detta är ett stort MEN, som stora delar av allmänheten säkerligen har svårt att acceptera, vilket undertecknad har förståelse för – om man som åskådare kan se verket med lite distans, är detta faktiskt en alldeles utmärkt matiné för vuxna, ett nutida svar på Tarzan och missionärerna, eller vad en motsvarighet hade kunnat heta för 50, 60 eller 70 år sedan.

Storyn får med andra ord plats på baksidan av en krognota. Rambo, som numera bor i Thailand och har blivit någon slags expert på att fånga reptiler levande, anlitas av några kristna missionärer att för att via någon flodbakväg ta dem in till Burma där de ska leverera förnödenheter till utsatta, plågade bybor – och sedan går det naturligtvis som det går och det är återigen dags att ställa saker och ting tillrätta.

Detta innebär i praktiken en Rambo som (med hjälp av ett gäng ultra-mucho-macho legoknektar) under ca en och en halv timme massakrerar en burmesisk sadistarmé som tillfångatagit de godhjärtade missionärerna.

Det låter kanske inte som något revolutionerande, men faktum är att det hela, till skillnad mot de tidigare skapelserna i serien, på något sätt är riktigt snyggt gjort. Om man gillar filmvåld vill säga! Dessutom förträffligt klippt, halvdant agerat, och konstant småspännande.

Det revolutionerande i sammanhanget är våldsscenerna. Aldrig förr har vi sett kulsprutor dela folk på höjden och tvären, machetes och pilar penetrera huvuden och skära upp magsäckar, minor spränga människor i tusen bitar, med mera, med mera, på just detta grafiska vis. Teknikens landvinningar har nått nya, tidigare aldrig visade splatternivåer. 80-talets filmvåld a la 2000-talet helt enkelt.

Och jag erkänner: när jag läser igenom min egen text kan jag utan tvekan uppfatta mig själv som någon som är mer eller mindre hjärnskadad, men har du som jag sett alldeles för mycket våld i film- och TV-sammanhang och kan skilja en serietidning från verkligheten, kan Mr. Stallones senaste epos faktiskt vara något att hänga i Studio S-granen!

Skriven 2008-03-07

Du kanske gillar:

RAMBO: LAST BLOOD RAMBO: LAST BLOOD CREED II CREED II