Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det verkar som om västernfilmens död är aningen överdriven. Två nya filmer har haft biopremiär i USA, och på dvd här hemma släpps det hela tiden godsaker. Kul för oss som gillar filmer om robusta karlar som säger “Ah reckon so” och “Much obliged”. Från Paramount kommer till exempel en box som döpts till “The ultimate western collection”. Särdeles ultimat är den inte, då den bara innehåller fem filmer, men ska du bara köpa en påse blandade västerns i vinter, är det den här du bör lägga pengarna på.
Låt oss börja med en kuggfråga: vilken yrkestitel har Gary Coopers rollfigur i “Sheriffen”? Vad är du för något pucko? trumpetar ni unisont. Han var ju sheriff! Nej, det var han inte. Han var marshal – det vill säga en federal polis. I boxen har “High Noon” (Fred Zinneman, 1952) fått behålla sin originaltitel – och återigen konstaterar jag att detta är amerikansk 50-talsfilm som bäst. Tre män väntar på ett tåg med skurken Frank Miller (kul namn!), Cooper letar desperat efter folk som vågar hjälpa honom, det blir ingen som helst action förrän i slutminuterna, och ändå är det tätt och spännande hela tiden.
“Last train from Gun Hill” (John Sturges, 1959) har en väldigt tuff titel. Det är ingen dålig film, men svagast i boxen. Kirk Douglas fru våldtas och dödas av två slynglar från Gun Hill, så Kirk tar tåget dit för att ha de skyldiga med sig på sista tåget tillbaka. Dock består större delen av filmen av att Kirk sitter på ett hotellrum, och filmen är aningen för traditionell för att bli en riktig klassiker.
“The man who shot Liberty Valance” (John Ford, 1962) skrev jag om i min John Wayne-krönika i somras, så den hoppar vi över för att istället kasta oss över boxens guldklimp: “Once upon a time in the West” (Sergio Leone, 1968). Detta är inte bara Leones bästa film och en av de bästa västerns som gjorts, detta är minsann en av de bästa filmer som någonsin gjorts. Två timmar och 38 minuter ren njutning – som dock missförstods totalt när den kom. I USA tyckte man den var seg och trist, i Sverige kallades den våldsförhärligande.
Leones film kan inte jämföras med någonting annat; inte med amerikanska västernfilmer och inte med andra spaghettivästerns. Som italienarna ofta gjorde, importerade man den amerikanska genrens attribut, men gjorde något eget av det. I Leones fall helt eget. Detta är ett slags poetisk betraktelse av västernmytens undergång. Claudia Cardinale är filmens enda sympatiska rollfigur, Charles Bronsons hämnare är hårdare än Clintan, och Henry Fondas fantastiska prestation gör honom till filmhistoriens näst bästa skurk (eftersom det är omöjligt att slå Andy Robinson som Scorpio i “Dirty Harry”). Storyn skrevs av Bernardo Bertolucci och den då 27-årige filmkritikern Dario Argento. Ett par år senare skulle Argento regidebutera och därmed bli Italiens främste skräckfilmsregissör. Eftersom två filmälskare ligger bakom storyn, duggar referenserna tätt. Handlingen liknar den i Nicholas Rays “Johnny Guitar” (1954) och i den fjorton minuter långa öppningen väntar tre män på ett tåg – en av männen spelas av Jack Elam, som var med i just “High Noon”.
Femte och sista filmen är oväntat “Guldruschens glada dagar” (Joshua Logan, 1969), en väldigt udda och nästan direkt konstig film. Som västernkomedi är den sanslöst rolig och för sin tid väldigt vågad – allting handlar om pengar, sprit och horor, allt skildrat med glatt humör (kanske är den ännu mer vågad idag?). Men detta är en musikal – och i huvudrollerna hittar vi Clint Eastwood och Lee Marvin! Större delen av sångerna är ärligt talat inget vidare och ett stort problem, är att de inte för handlingen framåt; tvärtom stannar allt upp. Men Marvin framför välkända “Wand’rin’ star” och en förälskad Clintan, som alls icke är en oäven sångare, skuttar från träd till träd och sjunger “I talk to the trees”. Oerhört bisarrt att se!
Apropå ovan nämnda Dario Argento: I slutet av 60-talet skrev han manus till en rad västerns. Studio S har släppt en av dessa, “Today we kill, tomorrow we die!” (1968) med Bud Spencer. Tyvärr är den inget vidare och lär nog främst införskaffas av Argentokomplettister. Fast vid den svenska premiären (hårt nerklippt, förstås) uppskattades den av NST:s recensent!
skriven 2007-12-28
