Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Josef Fares
I rollerna: Josef Fares, Sara Edberg, Jan Fares, Eva Fritjofson, Pavle Kukulj, Dragomir Mrsic, Shahab Salehi, Leonard Terfelt, Marcus von Plenker-Tind
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2007-11-30
Leo – Välmenande, amatörmässig lågbudget
Josef Fares fjärde film är inget steg i utvecklingen, snarare tvärtom.
I mina ögon har Josef Fares fått lite väl mycket cred för sin tidigare produktion (Jalla! Jalla!, Kopps och Zozo), därmed inte sagt att det skulle röra sig om några misslyckanden, inte alls, vi talar helt klart om tre habila verk. Men med Leo tar han – tvärt emot vad många av mina kollegor tycker – alls inget steg i utvecklingen. Leo känns snabbproducerad lågbudget och, faktiskt, debutantverk.
Jag höjer redan nu ett varningens finger för att denna recension kommer att innehålla spoilers, så vill du se filmen utan att känna till dess handling bör du sluta läsa omedelbums!
Redan anslaget, filmens inledningsscener, framkallar en ond aning. Ett litet gäng vänner firar Leo (Leonard Terfelt) på hans trettionde födelsedag. I kamratgänget ingår bland annat regissören Josef Fares själv som spelar en karaktär vid namn Josef och Shahab Salehi som spelar en snubbe vid namn Shahab. Stämningen som eftersträvas är uppsluppenhet med massor av vänskapliga pikar flygandes i alla riktningar, men det hela känns bara väldigt improviserad ABF-teater.
Sedan följer filmens bästa sekvens när Leo och hans flickvän (Sara Edberg), på vingliga ben, är på väg hem från festen, mitt i storstadsnatten, och antastas av två hårdingar ur undre världen, framför allt av den ene, Gago (övertygande gestaltad av Dragomir Mrsic, filmens bästa rollprestation), en smågangstertyp som kompenserat dålig självkänsla med bodybuilding, anabolintag och krympande pungkulor med pistol i byxlinningen. Att sådana killar finns kan jag personligen intyga och Mrsic gör honom som sagt bra.
Men redan i denna scens andra akt börjar det svaja. Efter överfallet drar ”tuffingarna” iväg i bil, bara för att återvända några minuter senare med skrikande däck och u-sväng för att återuppta misshandeln och inte nog med det, Gago drar fram pistolen och skjuter det unga paret. Visst, det skulle kunna inträffa, men helt övertygande är inte denna händelseutveckling.
Dock är detta bara början på en allt mer övertydlig story. Flickvännen dör, Leo förvandlas, förhärdas, kan inte sluta tänka på hämnd, går till en ytterst märklig psykolog, får sparken från sitt jobb, behandlas nonchalant av polisen, skaffar pistol, får gänget med sig i revanschsökandet.
Det är för det mesta taffligt agerat, med undantag för Leonard Terfelt, som trots allt gör sin otacksamma roll hyfsat. Fares är helt kass, verkar inte ha läst manus (he, he). Shahab Salehi har sannolikt inte heller någon framtid inom filmen.
Sedan har vi alla dessa scener med begränsad logik: Hur får de tag i namn och adress till förövarna egentligen och varför lämnar de inte över dessa till polisen? Hur kamratligt är det att först åka till soptippen för att förstöra bevismaterial när Josef ligger och dör i bilen? Och när Leo hoppar ut genom sjukhusfönstret och börjar se Gago-syner för att i nästa sekund vara helt normal igen kan jag inte annat än tänka på den käre Hildebrandt.
Filmen har spelats in kronologiskt med inte alltför tilltagen budget, men det ursäktar inte resultatet. Karaktärerna övertygar inte, skådespelarna övertygar mestadels inte, manuset övertygar inte. Att våld är av ondo, och att det kan föda ännu mer våld, visste vi redan. Att det underliggande budskapet är välmenande gör dessvärre inte Fares fyra till en bra film.
Skriven 2007-11-30
