Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Mikael Håfström
I rollerna: John Cusack, Samuel L. Jackson, Mary McCormack, Jasmine Jessica Anthony
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2007-10-26
Stephen King-filmatiseringar kan man klämma in tretton på ett dussin och av dessa är tolv inget att hänga i julgranen, men med ganska ojämna mellanrum landar filmmakarna något riktigt hyfsat. Och denna gång står faktiskt en svenskfödd regissör för miraklet!
Lundafödde Mikael Håfström hade jag länge inga högre tankar om, trots de i mellanmjölkens land relativt enorma framgångarna med Vendetta (1995) och inte minst Ondskan (2003), den sistnämnda till och med Oscarsnominerad vilket väl säger det mesta om det priset (men jag förstår att jänkarna gillade verket; Hollywoodmallen rätt upp och ner, utnyttjad till 100 procent), båda baserade på romaner författade av allas vår Jan ”kan allt, vet allt” Guillou. Strandvaskaren (2004), ett oerhört torftigt ”slasher”-försök, blev spiken i kistan i min bok.
Efter Ondskan lockades Håfström sedermera sakta men säkert över till Hollywood för att gå i Lasse Hallströms mainstreamfotspår. Personligen hade jag inte satsat en spänn på att han skulle lyckas.
Men Derailed från förra året överraskade positivt. En thriller i film noir-anda, med Clive Owen och Jennifer Aniston i huvudrollerna, som givetvis inte erhöll några större rosor av kritikerna i Sverige. Men den var faktiskt riktigt bra, minst lika bra som dagens verk.
Och då är vi alltså framme vid 1408. Accepterar man skräckfilmens logik (somliga skulle säga ickelogik) är detta är en riktigt schysst stunds verklighetsflykt. John Cusack innehar huvudrollen. En man som alltid övertygar men som samtidigt alltid tycks spela sig själv, en sympatisk karaktär, vare sig han är yrkesmördare eller, som i detta fall, författare.
Cynisk, skriver säljande böcker med titlar som ”10 Nights in Haunted Hotels” med inriktning att avslöja humbug (fattar inte riktigt varför dessa avslöjanden blir bästsäljare eftersom inget händer då han huserar på platserna, men vi kan väl sortera in även detta i kategorin ”skräckfilmslogik”), tills han checkar in på rum 1408 på Dolphin Hotel i New York – ett riktigt, äkta hemsökt rum. Och kan man inte ta sig ut därifrån, försvinner dörrhandtaget i intet, är det inte lika roligt att vara gammal cyniker, speciellt inte med tanke på att ingen överlevt 24 timmar, eller något sådant, i detta rum.
Det hela är i stort ett kammarspel som bygger på Cusacks scennärvaro (plus lite specialeffekter). Och som vanligt levererar mannen. Det är konstant spännande – trots att man turnerar konstigheterna minst en gång för mycket, tio minuter mindre i mittpartiet hade med andra ord inte varit fel – och Håfström bevisar att han trots allt nog är en man som har något att ge i filmsammanhang.
Skriven 2007-10-26
