Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det är inte precis någon nyhet att Toby Keith både är konservativ och patriot, och lägre kan man tydligen inte sjunka i svenska ögon. Hans jättehit Courtesy Of The Red White & Blue (The Angry American) träffade onekligen en öm punkt hos mjäkarmaffian i vårt eget medialanskap. Personligen är jag dock dödligt trött på att han framställs som en korkad redneck medan alla hans kollegor som maler på i de vanliga enögda USA-kritiska spåren tas på blodigt allvar oavsett om de vet vad de pratar om eller inte.
Om inte annat skymmer allt detta gagg det faktum att Keith är en av countryns mest pålitliga nytraditionalister. Efter att ha inlett karriären som ett mer popigt (country)alternativ i början på nittiotalet har han gradvis ända sedan millennieskiftet blivit både genuinare och tuffare. Vilket inte minst nya albumet är ett typiskt exempel på. Honky tonkspår som Get My Drink On, Pump Jack och sydstatsrockiga Hit It visar upp gammal god partyklass medan White Rose, Burnin’ Moonlight och kanske speciellt Love Me If You Can ger prov på hans odiskutabla känsliga sida. I den sistnämnda sången deklarerar han sina åsikter, men sträcker samtidigt ut en hand till belackarna. ”Hate me if you want to, but love me if you can”, sjunger han i refrängen. Men det har han nog dessvärre inte så mycket för.
Skriven 2007-06-18
Du kanske gillar:
TOBY KEITH, Hope On The Rocks (Show Dog/Universal – import)
MICHAEL BUBLÉ : HIGHER (Reprise) – det bästa sångaren fått till på ett tag, vilket inte vill säga lite
CHRIS CAGLE, My Life´s Been A Country Song (Capitol/EMI – import)
FLORIDA GEORGIA LINE : LIFE ROLLS ON (Big Machine) – countryns superstjärnor har börjat trampa vatten
