Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Åke Sandgren
I rollerna: Sofia Ledarp, Jonas Karlsson, Rolf Lassgård
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2007-09-28
Den man älskar – Utmärkt svenskt drama.
Blixten slår aldrig ner på samma ställe två gånger, sägs det. Den man älskar är undantaget som bekräftar regeln. Det andra utmärkta svenska filmsläppet inom en vecka. Roy Anderssons Du levande var givetvis det första.
Svensk film gör sällan skrivaren av dessa rader glad. I bästa fall får filmupplevelsen ett ok, men allt som oftast önskar man att man spenderat sin tid bättre. Ett ”mycket bra” eller ”utmärkt” är det sällan jag präntar ner, men nu dyker alltså två mästerliga skapelser upp under loppet av en vecka och gör förra årets Darling sällskap i kategorin absolut toppklass.
Dock tror jag inte Den man älskar kommer att toppa några bästsäljarlistor. Tyvärr. Ämnesvalet – kvinnomisshandel – kommer att avskräcka den stora massan.
Filmen har regisserats av Åke Sandgren som slog igenom med dunder och brak med den ganska vuxna barnfilmen Miraklet i Valby 1989. Därefter har han bl.a. stått för de, i mina ögon ambitiösa, men ändock ganska ljumma verken Kådisbellan 1993 (efter Roland Schütts litterära förlaga, då en bestseller, idag så gott som bortglömd) och Stora och små män 1995 (om när jazzen kom till en by situerad i Norrland på 30-talet).
Hans senare produktion – Dykarna 2000, Riktigt menneske 2001 och Fluerne på væggen 2005 – har varit dansk och dessvärre inget jag tagit del av. Frånsett Dykarna har de ej heller nått den svenska biorepertoaren, trots vad jag förstår fin kritik i nya hemlandet.
Den man älskar (agar man; om detta inte framgått än) är ett vardagligt “fatal attraction”-drama som utspelas på västkusten i landet Sverige. En ypperligt nedtonad Rolf Lassgård gestaltar en fiskhandlare som står inför sin 50-årsdag. Han är gift med Sofia Ledarps rollfigur Lena, som han också delar arbetet med. Komplikationen består i Lenas tidigare relation Hannes, som görs av Jonas Karlsson. Hannes är just frisläppt ur fängelse, efter att ha suttit av en dom för misshandel av just Lena. Alla bor de i en till synes mindre stad där det är lätt att springa på varandra…
Den som inte tycker om att ta del av en films handling bör hoppa över detta stycke: Lena återupptar sakta men säkert sin relation med Hannes med en oförstående bekantskapskrets som fond. Kärlek, passion, masochism, en bakgrund man inte kan fly från? Svaret delges oss aldrig. Icke desto mindre övertygar dramat i så gott som minsta detalj. Det vilar en nerv, en intensivitet, över dramat som sällan synts i svensk film.
Samtliga tre huvudrollsinnehavare är utmärkta. Hudnära rör de sig i cirklar runt varandra. De handlar intuitivt men försöker samtidigt förstå, framför allt sig själva och de känslor som överväldigar dem. Fantastiska prestationer, fantastisk regi.
Nämnas bör också manusförfattaren Kim Fupz Aakeson som legat bakom många av de senaste årens danska filmframgångar, exempelvis Susanne Biers Den enda rätta samt Förbrytelser och En såpa.
Det som hindrar verket att få en fullpoängare är två sekvenser: Den första där Lena tvingar Hannes dricka en flaska sprit, en scen jag kan köpa men som inte övertygar mig fullständigt.
Sedan har vi slutet som, trots att det definitivt håller, enligt min mening gjort sig bättre om det rört sig åt det predestinerade hållet, istället för att låta en slumpens lieman hålla i taktpinnen.
Men summa summarum, ett otroligt starkt drama! Hoppas det får den publik det förtjänar, även om jag nu inte tror att det blir så. Men för en gångs skull har jag inget emot att bli motbevisad!
Skriven 2007-09-28
