Klicka på bilden, för att se hela bilden
Amorphis är tillbaka med det mörkaste albumet på många år.
Efter debuten 1990 och det för dåtiden extrema albumet Tales from the Thousand lakes (1994) har Amorphis utvecklat sig åt det snällare hållet och i princip avvecklat growl och mörk sång. Plattor som Tuonela (2000) och Am Universum (2001) har influenser av Pink Floyd och liknande progressiva band. Missförstå mig inte, Am Universum är en grymt bra platta men jag tror ändå dom hängivna fansen är glada att Amorphis blivit lite argare igen.
2004 lämnade sångaren Pasi Koskinen bandet och den nya frontmannen Tomi Joutsen hade mer förmågan att både sjunga growl och ren sång. Detta verkar definitivt påverkat bandet och är nu som sagt mörkare och tyngre men på ett mer sofistikerat sätt.
Som vanligt är produktionen lysande och skivan har ett luftigt sound. Gitarrslingorna kan man inte ta fel på med inslag av folkmusik. Melodisk/Melankolisk/Metal är kanske den närmaste man kan kategorisera Amorphis. Har efter många lyssningar inte hittat något spår jag skulle vilja vara utan. Ett bra betyg följaktligen.
Som så många av Amorphis texter är även mycket på denna skiva hämtat från Kalevala som är det finska nationaleposet. Det är som i många andra sagor kampen mellan det goda och onda.
Köp skivan bums!
Skriven 2007-09-16
