Klicka på bilden, för att se hela bilden
Idag, när den genomsnittlige filmhjälten ser ut som prins Carl Philip och man inte ens kan lita på John McClane i nya “Die Hard”, då får man leta sig tillbaka i filmhistorien om man vill ha tag på en rejäl karl som står stadigt i myllan när det blåser. Men just nu är det inte så svårt att hitta en redig karrabid ute i videobutikerna: i år skulle John Wayne ha fyllt hundra år, ett faktum många videobolag uppmärksammar. Länge var det fult att gilla John Wayne i Sverige och många andra länder. Inte nog med att han var amerikan, han var dessutom en riktig hök. Men detta faktum var förstås inget som hindrade honom från att medverka i en lång rad utmärkta filmer, och som skådespelare har han omvärderats. The duke hade betydligt större bredd än vad många inbillar sig, det framgår klart och tydligt om man sett lika många Waynefilmer som jag den senaste tiden. Jämför sedan med Krister Henriksson, som går i sömnen med samma uttryckslösa ansikte i film efter film.
Paramount firar The duke mest av alla och har släppt ut hur mycket som helst. Först har vi något som heter “John Wayne dvd gift set”. Här har man samlat fem västernfilmer som funnits ute tidigare och stoppat dem i en ny, fin låda. Och gillar man västern – och det gör man – är detta en box att önska sig. Inte nog med att man får fem av Waynes bästa filmer, man får fem av de bästa västernfilmer som någonsin gjorts. “Rio Grande” (1950) är sista delen i John Fords kavalleritrilogi. Detta är en hyllning till det amerikanska kavalleriet, och nu sitter kanske någon och tycker att man väl inte kan hylla en armé som slaktade Amerikas ursprungsbefolkning. Tycker man så lär man inte gilla västern och äventyrsfilmer rent allmänt, och bör skaffa sig andra intressen än film. Dessutom hade kavalleriet snygga uniformer. I “The man who shot Liberty Valance” (John Ford, 1962) har James Stewart den egentliga huvudrollen som ömfotingen som lyckas skjuta den vilt överspelande Lee Marvin. Det här är en film med ett fantastiskt och festligt persongalleri, René Goscinny återgick ofta till den här när han skrev sina bästa Fordhyllningar i “Lucky Luke”.
Dean Martin var världens bästa människa, och han är en av bröderna i “The sons of Katie Elder” (Henry Hathaway, 1965); ett frejdigt äventyr där de hetlevrade hjältarna rensar upp bland slöddret som tagit över hemtrakten. Det går inte att misslyckas om man har med Dean Martin i en film. Dennis Hopper är med som skurk och dör. En ung, knivkastande James Caan medverkar i “El Dorado” (Howard Hawks, 1967), som är ett slags efterföljare till “Rio Bravo”. Den här gången är det Robert Mitchum som är försupen sheriff, som behöver Waynes och Caans hjälp för att rensa upp. Slutligen hittar vi actionkomedin “True grit – De sammanbitna” (Henry Hathaway, 1969) i boxen. The duke fick sin enda Oscar för den här, vilket är ironiskt, eftersom han i princip gör en parodi på sig själv som stenhård, enögd sheriff som hjälper en jobbig, lillgammal flicka. Dennis Hopper är med igen och blir skjuten.
1952 startade John Wayne sitt eget bolag, som senare kom att heta Batjac. De flesta av dessa filmer har legat i ett valv och vittrat, och har därför knappt visats sedan 1950-talet – men nu har de restaurerats och Paramount har släppt en hel hög, packade med synnerligen intressant bonusmaterial. I småsega dramat “Island in the sky” (William Wellman, 1953) störtar piloten Wayne med besättning i vintrig ödemark, medan James Arness letar efter dem. Arness är hård som få, han är ju Zeb Macahan och kastar ut en gubbe genom fönstret eftersom han inte vill bli väckt på morgonen! “Hondo” (John Farrow,1953) visades i Cannes i våras och är en av The dukes främsta västerns. En oerhört bra film. Hondo är ett halvblod, och den här gången framställs apacherna i god dager, medan armén är illasinnad – vilket dock inte hindrar Hondo från att hjälpa de vita i slutstriden. “The high and the mighty” (William Wellman, 1954) var otroligt framgångsrik när den kom, men i dag känns den mer än lovligt töntig. Detta är alla katastroffilmers urmoder, med Wayne som pilot på ett störtande passagerarplan. Tyvärr är det mest två och en halvtimme pratig såpopera. En av de roligaste västernkomedier som gjorts, är “McLintock!” (Andrew V. McLaglen, 1963). Maureen O’Hara kommer hem för att skilja sig från Wayne, men det går inte så bra. Slagsmålsbuskis som bäst! Betydligt roligare än “Trinity”. Men som Leonard Maltin påpekar, feminister bör inte se filmen. Först får Stefanie Powers smisk på rumpan av Patrick Wayne, och sedan smiskar John Wayne O’Hara – offentligt!
Till sist har vi fem filmer Wayne producerat, men inte medverkar i. I “Plunder of the sun” (John Farrow, 1953) hittar vi Glenn Ford på skattjakt i Mexiko. En förvirrad och småtrist film. “Track of the Cat” (William Wellman, 1954) med Robert Mitchum är American Gothic i ett insnöat hus där en osympatisk familj bråkar. Inget vidare, men det “svartvita färgfotot” är snyggt och surrealistiskt. Scorsese gillar den här. Bagatellartade “Man in the vault” (Andrew V. McLaglen, 1956) känns som en trevlig Manhattanpocket. Anita Ekberg är tredje namn i rollistan, men medverkar knappt alls. “Seven men from now” (Budd Boetticher, 1956) visar sig vara en extremt bra västern med Randolph Scott på jakt efter de sju bankrånare som mördat hans fru. Lee Marvin är en ond åttonde man, och denna tuffa film känns nästan som en Sergio Corbucci-film. En av de värsta filmgenrerna är “cirkusfilm”. Den korkade thrillern “Ring of fear” (James Edward Grant, 1954) utspelar sig på en cirkus. Mer än halva filmen består av hemska cirkusnummer. Men! Filmen har ett bisarrt drag: för att hitta skurken ringer man…Mickey Spillane i rollen som Mickey Spillane – författare och brottsbekämpare! Spillane går sedan mest omkring och hälsar på folk. Och han ser ut att vilja skjuta filmhjältar som heter Orlando eller Keanu!
skriven 2007-08-10
