Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Stephen Hopkins
I rollerna: Hilary Swank, David Morrissey, Idris Elba, AnnaSophia Robb, Stephen Rea
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2007-06-24
Lite märkligt hur svårt skräckfilm med religiöst/ockult tema har att variera sig. Inte mycket tycks ha hänt sedan Rosemarys babys dagar för ca 40 år sedan.
Du har dina fläckfria samhällets stöttepelare, mönstermedborgare, ofta ledda av kompetent, potent, karismatisk äldre herre (tillika den ende som det minsta bemödar sig att lyssna när huvudrollsinnehaverskan; ja, det rör sig ofta om en ung kvinna; för fram sina misstankar om att saker och ting nog inte är vad de tycks vara), som ju trevligare de är under filmens första tredjedel, desto otrevligare under den sista. Vi talar om kulter, djävulsdyrkare, blodtörstiga chanting mumbo-jumbo poco-loco-psychos! Vi talar om avlandet av Djävulens son!!!
Eller så har du filmer som inleds med oförklarliga mirakel i form av blödande statyer o.dy. (som dessvärre – för de troende, vill säga – oftast avslöjas som båg).
Eller en liten figur – d.v.s. ett barn – som redan bär DJÄVULEN inom sig.
Sedan finns det alltid lite att sno från Bibeln; grodor kan regna ner från himmelen, vatten kan omvandlas till blod. Dessutom alla omen, tecken och förutsägelser…
Känns soppan ändå inte helt lyckad? Försök fixa till anrättningen med lite gamla skrifter och böcker som kan tolkas både si och så….
Ja, det finns väl några varianter till. Grejen är att vi sett samtliga både en och två gånger förr, siffran sexhundrasextiosex gånger känns inte helt orimlig i sammanhanget.
Och visst hittar vi en sekt någonstans i bakgrunden i så gott som samtliga dessa filmer!?
Inte ens präster kan vara säkra.
The Reaping innehåller lite av det mesta – från det bästa till det sämsta. Tänk nämnda Rosemarys Baby, Stigmata, Silent Hill, Omen och något dussintal skapelser i kategorin ”skräckfilm med trosuppfattning som bas” till, tänk dig en mixer, tänk dig alla dessa filmer i denna mixer, och voila, där har du The Reaping (har titelöversättarna redan tagit sommarlov? Fast det är klart, ”Skördandet” låter kanske inte så där alldeles överdrivet översexigt…)!
Premisserna är en liten religiös Louisianahåla betitlad Haven (gäsp…) som drabbats av oförklarliga fenomen (yepp; träskvatten färgas till blod), strax efter en ung pojkes mystiska frånfälle. Och hela det intoleranta, ignoranta samhället skyller både ond, bråd död, och övriga konstigheter som följt, på hans något yngre syster, en flicka just på väg att inträda puberteten… Det är faktiskt så illa att medborgarna vill bilda lynchmobb och taga flickebarnet av daga! Tala om inskränkta illvillingar!
Dock: en och annan anständig person synes finnas i hålan, och en av dessa fåtaliga, är ingen mindre än en tvättäkta ensamstående amerikanska söderns gentleman (emellertid måttligt övertygande gestaltad av David Morrissey), som beger sig till storstan för att be en viss Katherine Winter (Hilary Swank), en gång prästvigd, numera specialist på att avslöja mystiska besynnerligheter med religiös anknytning, om hjälp.
Oscarsvinnaren Hilary är helt ok, hennes sidekick, Idris Elba, likaså. Och Stephen Rea är alltid en fröjd att skåda, dessvärre har han tilldelats de sekvenser i hela filmen som det är allra svårast att tro på (floder av blod och grodregn till trots). Däremot har jag lite allvarligare problem med stora delar av resten av ensemblen, om det sedan beror på de klyschiga rollfigurer de fått sig tilldelade eller ej, orkar jag inte ta upp till analys.
Klippning och kameraarbete är också ett kapitel för sig. Trots mestadels vackra bilder, störde jag mig redan tidigt i filmen på den oföljsamma, ryckiga klippningen. Lägg därtill ett kamerateam som inte vet om man skall köra med ”dokumentär” handkamera eller stativ, och du har ytterligare en aspekt som hamnar på minuskontot.
Katherine misstänker att något är galet.
Regissören, Stephen Hopkins, är annars en kompetent men klart förbisedd snubbe, som står bakom två av undertecknads favoritfilmer i kategorin ”go´ b-filmskänsla”, nämligen Judgment Night från 1993 (Emilio Estevez, Cuba Gooding Jr. och två polare till, kör, på väg till boxningsmatch, vilse och hamnar i farliga kvarter) och Lost in Space, som kom 1998, där vi får följa William Hurt och hans familj Robinson på rymdäventyr. Dessutom har han regisserat mängder av TV-episoder: 24, Traffic, Tales from the Crypt med mera. Som sagt, en kompetent, men något förbisedd herre.
Summa summarum, är det absolut inget totalfiasko vi talar om (vilket många av mina kritikerkollegor velat få det till). Det hela är länge och väl riktigt spännande. Och en bakfull söndagseftermiddag under det kommande vinterhalvåret, tycker jag nog The Reaping klart försvarar sin plats som hyrfilm nummer två i plastpåsen, men på bio just nu? Nej, där finns förhoppningsvis lite bättre att lägga pengarna på!
Filmens största problem är att den blir tråkigare och allt mindre engagerande ju längre tiden går. Den sista kvarten, efter ett bombardemang av CGI-effekter, skiter vi bokstavligen i vem som lever eller vem som dör; man vill bara att eländet ska ta slut någon gång.
Som en av mina kollegor sa: ”Affischen var bäst!”
Skriven 2007-06-24
