Klicka på bilden, för att se hela bilden
Celine Dion är tillbaka med ett nytt album på sitt modersmål, och inte mig emot. Ända sedan den engelskspråkiga debuten och genombrottet Unison 1987 har kanadensiskan alltid intagit en mer laidback, något mindre svulstigare approach när hon sjungit på franska. Jag säger något för det är klart att de fettrika ränderna aldrig går ut. Men ändå, på D’elles har sångerskan till och med höjt tempot. Lyssna bara på diskoorienterade A cause, och popdängan Les Paradis, så förstår ni vad jag menar.
Balladerna då? Well, Celine är född att sjunga den här typen av storslaget material. Men det är skönt att höra henne i något mindre pampig inramning, som i till exempel On s’est aimé à cause, en känslig sak med akustiska bakgrunder eller pianoballaden Voerceuse, ett spår som är ett under av lågmäldhet jämfört med många av klassikerna.
Själv faller jag pladask för den effektivt uppbyggda Et s’il n’en restait qu’une (etta på hitlistan i Frankrike) och Immensité, två läckra melankolibomber av typiskt franskt snitt med lika delar drama och sorg i tonen.
Som helhet är förstås D’elles inget som kommer att vinna henne några nya beundrare, men efter magplasket med Miracle, den tämligen gräsliga orgien i sliskiga kärleksförklaringar till barnen ter det här sig som en stark återupprättelse hos hennes stora fanskara.
Skriven 2007-06-03
