Klicka på bilden, för att se hela bilden
Om jag räknat rätt är det här Joe Perrys fjärde utflykt på egen hand, och hur gärna jag än vill kan jag inte påstå att det här låter särskilt upphetsande. För det första är Aerosmith-gitarristen en tämligen medelmåttig sångare. Entonigt och tämligen malande blir domen för hans släpiga pratsjungande.
Musiken är inte mycket roligare. Åtminstone inte i längden. Det blir snabbt för mycket av det goda. Nu är i och för sig ruffig baktung hårdrocksblues av klassiskt snitt inte min ultimata kopp av te, så kanske är jag inte helt objektiv. Det här är inte dåligt, långt därifrån. Men i mina öron ter sig det här alldeles för ofta som ett enda långt lunkande där målsnöret aldrig nås.
Enda spåren som verkligen står ut är de softa sakerna, som Ten Years och covern på The Doors Chrystal Ship. Här kommer verkligen Perrys loja bakåtlutade stil till sin rätt. För övrigt är det rätt betecknande att han är som bäst när han låter rösten vila och gitarren tala, som i helinstrumentala Twilight och Mercy samt slideorgien i Woody Guthries Vigilante Man.
Skriven 2007-05-14
