Klicka på bilden, för att se hela bilden
Band kommer och går, men Cowboy Junkies består. Bandet har förblivit vid sin sin lågmälda americanaläst i över tjugo år vid det här laget, och ingen kan väl påstå att förändringarna genom åren varit direkt revolutionerande. Därför kommer gamla fans att uppskatta även detta alster.
Dock kan en viss vilja att utvecklas skönjas den här gången. För det första sjunger Margo Timmins ut mer än då det begav sig, och det klär henne även om det unika nästan viskande kännetecknet därmed försvunnit.
För det andra har kvartetten gjort små försök att bryta den jämntjocka lunken på olika sätt. Fast jag kan förstås inte påstå att jag är överdrivet förtjust i spår som tradiga bluesförsöket Cutting Board Blues eller de distade gitarrinpassen i My Little Basquiat. I slutänden är det ändå de typiskt klassiska balsamerande sångerna, typ öppningen Brand New World, Spiral Down och mollstämda It Doesn’t Really Matter Anyway som lyser mest.
Skriven 2007-05-12
