Klicka på bilden, för att se hela bilden
Jag ser förhållandevis mycket asiatisk film. Film från Sydkorea, Hongkong, Kina, Thailand, och jag gillar ofta vad jag får se. Men – jag har fortfarande problem med Japan och japansk kultur. Det är som en annan planet. De mest vardagliga saker kan bli fullkomligt obegripliga. Eller japansk humor. Jag såg en gång snuttar ur Takeshi Kitanos framträdanden som komiker. Publiken vred sig av skratt. Åt vaddå? Hade han börjat skämta?
I början av 1990-talet skulle regissören, författaren, skådisen, “komikern” Takeshi Kitano lanseras i väst. Han kallades Japans svar på John Woo – men det enda de två har gemensamt, är en förkärlek för gangsters i kostym och ibland melankoli, annars är det som att jämföra en brödrost med en gurka. “Världens mest originelle action-auteur” citeras The Village Voice på en nyutkommen dvd-box med Kitano från Njutafilms. Njä. John Woo är action, Kitano är – åtminstone i sina första filmer – våld. Här finns inga koreograferade stridsbaletter till medryckande musik; i Kitanos värld är det hårt, snabbt och brutalt. Personerna drar sig inte för misshandel, sparka på liggande, våldtäkt och avrättningar – och då kan det vara Kitano själv som utför dåden. Woos favoritskådis Chow Yun-Fat är lika delar Cary Grant, Gene Kelly och Clint Eastwood – Takeshi Kitano är en hjulbent, lätt pittögd gubbe.
Mitt förhållande till Kitano är kluvet. Jag tillhör inte hans fans, filmerna lämnar mig likgiltig. De är långsamma och stillastående, ibland begripliga, ibland obegripliga. Jag upplever dem inte som spännande eller dramatiska; kanske ibland roliga. Jag kan aldrig identifiera mig med de uttryckslösa rollfigurerna. Däremot besitter filmerna något obestämbart – de är hypnotiska. Jag kan inte sluta titta. När Kitano fungerar är han fascinerande. När det inte funkar, är han irriterande och trist. Trots det kan jag inte sluta titta. Vad gäller filmernas utseende tänker jag ofta på Roy Andersson; förvisso rör Kitano på kameran, men ofta är filmerna en serie tablåer som ibland exploderar i våld, eller bisarr humor. När Kitanos ultravåldsamma “Brother” visades i Göteborg, uppmanade en kritiker till bojkott av Hagabion, och det är ju en bedrift.
Den nya boxen innehåller tre filmer. Först har vi den blodsöliga regidebuten “Violent Cop” från 1989. Det är Kitano som är snuten, som går till groteska överdrifter. Fast stora delar av filmen består av bilder på folk som promenerar till vad som påminner om ett musikstycke av Satie.
“Boiling Point” (1990) börjar och slutar med att en kille bajsar. Filmen handlar om ett bensinmacksinträde som även spelar baseball, och som råkar ut för yakuzan; den japanska maffian. Nästan halva filmen hinner gå innan Kitano dyker upp som gangster. Långa scener där det spelas baseball varvas med brutala inslag av våld, eller tokrolig humor.
Den melankoliska “Sonatine” (1993) är bäst i boxen. Kanske beroende på att Kitanos stenansikte spricker upp i skratt, men stilistiskt är filmen snyggare än de andra två. Här är Kitano en trött gangster som för att komma ifrån våldet tillbringar några lekfulla dagar på stranden tillsammans med ett par kompisar, innan det är dags för ett avslutande blodbad. Att hylla barndomen är ett vanligt tema i japansk kultur – och här har vi en av förklaringarna till japaners till pedofili gränsande besatthet i skolflickor i uniform. Livet i Japan är förhållandevis hårt (även om man inte är gangster), och därför anses den oskuldsfulla barndomen som livets höjdpunkt. Kitano har senare återkommit till barndomstemat.
Jag vet inte om det är medvetet, men i “Boiling Point” finns en scen i vilken huvudpersonerna står framför en nattklubb vars fula skylt lyder “SHOW CULB HAWAII”. Ja, vem vill väl inte gå på en culb?
skriven 2007-04-00
