MICK JAGGER, KEITH RICHARDS, CHARLIE WATTS och RON WOOD, Enligt Rolling Stones (Prisma)

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Närmare sanningen än så här kommer vi nog aldrig ett av världens största rockband heter det i inneromslaget till den här boken, och så är det säkert. På hela trehundranitton sidor lägger nämligen de fyra rullande stenarna själv ut texten om bandet som vägrar pensionera sig trots över fyrtio år i rampljuset. Vi får följa dem från de första trevande mötena i inledande kapitlet Signalspårning till Forty Licksturnén 2002-2003 då bandet ger hopp inför framtiden genom att försäkra oss alla att slutet alltjämt är långt borta.

Om detta låter seriöst är det knappast någon felaktig slutledning. Kvartetten berättar detaljerat och uttömmande om de svarta rötterna i blues, jazz och r & b, de inbördes relationerna, det intitialt svala mottagandet i Londons klubbvärld, vägen mot toppen och spekulerar om varför de stannat där. Ur den synvinkeln bjuder Enligt Rolling Stones på så öppenhjärtliga utsagor man rimligen kan begära.

Däremot får man inte veta överdrivet mycket om människorna bakom. Vi talar förvisso inte samma tillknäppthet här som i Bob Dylanbiografin, men privatlivet och medlemmarnas familjer avverkas i några få bisatser. När Charlie Watts till exempel nämner att han träffade sin fru redan i bandets barndom får vi aldrig veta hur det gick till eller varför han tror att deras äktenskap överlevt när kollegornas inte gjort det. Sådana fakta gör förvisso varken till eller från ifråga om bandets historia, men det är sådant som gör artister mer mänskliga och ökar förståelsen för deras agerande. Man kommer helt enkelt in mer under skinnet, och det behöver nödvändigtvis inte betyda att den smutsiga byken hängs ut till allmän beskådan. Det hade kanske räckt om herrarna berättat lite om nära och käras eventuella och i så fall allmänna påverkan på bandet för att behovet av personlig fakta skulle fyllas. För lite mer än det som kommer fram här hade definitivt inte skadat.

Bandets vidlyftiga leverne berörs för övrigt inte heller överdrivet mycket. Watts nämner sitt senkomna knarkmissbruk på åttiotalet och konsekvenserna av Keith Richards dito tas upp eftersom det förorsakade så mycket strul för bandet när han blev arresterad i Kanada 1977. Faiblessen för heroin och andra kemiska substanser höll på att kosta honom både livet och bandets existens. Det hade blivit dags att stänga ”laboratoriet”, som han själv uttrycker saken.

Den ekonomiska biten är ett annat ämne som bandet talar rätt tyst om trots att de enorma turnéinkomsterna och beskyllningar om dyra biljetter och annat kommit titt som tätt på senare år. Vilket man kan förstå för pengar är inte särskilt mycket rock `n roll. Men ändå, det hade varit intressant att få lite mer insyn i hur AB Rolling Stones styrs. Fast en sak är säker. Det är Jagger och i viss mån Richards som verkar ha mest att säga till om. För även om det inte sägs direkt ut framgår det till exempel tydligt att beslutet att låta Ron Wood vänta på att bli fullvärdig medlem ekonomiskt ända till 1989 låg hos dessa förgrundsgestalter.

Fast det är som sagt i egenskap av sällan eller aldrig skådad inblick i Rolling Stones musikaliska och kulturella värld den här boken har sin största styrka. Den fokuserar på medlemmarnas personliga minnesbilder och beskrivningar av både det förgångna och samtida och knyter därmed ihop den röda rocktråd som hållt i över fyrtio år. Alla som undrat över vad som får dem att fortsätta, hur låtskrivarteamet Jagger/Richards arbetar, deras relation till Beatles, över ex-medlemmen Brian Jones väg mot undergången och bandets mastodontscenerier och så vidare har en högtidsstund framför sig.

Nördigt? Absolut. Men också ytterst seriöst. Det är nämligen uppenbart att bandmedlemmarna här verkligen ansträngt sig för att ge en fullmatad version av historien om Rolling Stones. Å andra sidan ter sig det här även som en tämligen avslappnad promenad nerför minnenas aveny. Det har inte funnits något krav på att boken ska vara en notorisk faktaredogörelse, och därför är helheten också ganska lössläppt.

Det är dock inte bara ”stenarna” själva som fått utrymme. Även människor i bandets närhet har skrivit texter om sin relation till dem, däribland skivbolaget Atlantics grundare Ahmet Ertegun, långvarige ekonomiske rådgivaren Rupert Loewenstein och sångerskan Sheryl Crow. Dessa gör alla sitt bästa att förklara betydelsen, storheten, integriteten och vilka hyvens, om än inte alltid perfekta polare Jagger & Co. är. Respektfullheten är påtaglig, och ibland undrar man om de närstående skribenterna inte brer på väl mycket.

Fast å andra sidan säger de numera grånade gentlemännen inte mycket ont om varandra inbördes heller. Charlie Watts uttrycker för all del vid något tillfälle att den redan på sextiotalet hädangångne originalmedlemmen Brian Jones hade varit ”en ganska otrevlig person länge” när han sparkades ur bandet, men bland de fyra som finns kvar råder idel harmoni där eventuell ilska snabbt går över. Jagger erkänner dock att Richards kan vara ”fullständigt trångsynt och fördomsfull” ibland medan den sistnämnde diplomatiskt kontrar med att säga att Jagger är ”svår att nå”.

Vidare antyder Richards att vännen ibland mer eller mindre tar saker för givet och inte alltid så generös i sin läggning. Alla dessa omdömen uttalas i samband med att Rolling Stones svåraste kris avhandlas. Samarbetet mellan de båda parhästarna hade enligt Ron Wood börja knaka i fogarna när Jagger gick in för att bli mer ”ansvarsfull”. ”Någonstans bakom pendlandet mellan missbruk och renlevnad låg det av någon anledning en dold förbittring”, som han formulerar saken. Därefter kom duon i luven på varandra på allvar när Jagger slöt avtal om soloplattor utan att berätta något för resten av bandet.

Som bekant löste sig allt till det bästa i slutänden, men enligt Wood var det otroligt nära att det gick åt pipan. En mörk period i Stones historia, förstås. Men spännande stoff för läsarna, och en av höjdpunkterna i en bok som är ett högintressant personligt färgat om än kanske väl vördnadsfullt dokument över ett av världens största rockband.

skriven 2007-02-15