Klicka på bilden, för att se hela bilden
Jag kan absolut uppskatta det typiska åttiotalssoundet. Det kan jag verkligen. Fast denna andra soloplatta signerad Marie Fredriksson känns oftast mer än lovligt daterad och tunn. Till skillnad från många amerikanska plattor från samma era funkar det inte överdrivet väl här. Lyssna bara på den leksaksaktiga ljudbilden på Silver i din hand.
Missförstå mig inte nu, vi talar inte totalt misslyckande, inte alls. Men Maries röst försvinner någonstans bakom alla klaviaturmattor och programmeringar i allmänhet. Det låter som om hon håller tillbaka och inte är riktigt komfortabel. Min erfarenhet säger att hon funkar bättre antingen i en omgivning som är antingen mer organisk – som på pianoballaden Mot okända hav – eller i en mer rockig dito á la Roxette, och den här är varken det ena eller det andra. Lasse Lindbom har rattat ett album som säkert kändes rätt 1985, men efteråt har säkert även han insett att Den sjunde vågen var ett mindre misstag.
Skriven 2007-02-14
