Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Manus: Josette Bushell-Mingo, Mette Marqvardsen och Meliz Karlge di Grado
Medverkande: Mette Marqvardsen och Meliz Karlge di Grado
Scenografi och kostym: Lotta Nilsson
Ljussättare: Jenny Larsson
Mask: Eva Rizell
Tyst teater med brett tilltal
Att träda in i foajén strax innan det att föreställningen började var som att kliva in i en film av David Lynch. Istället för att omsvepas av det sedvanliga sorlet av röster och skratt låg det en för mig tät surrealistisk tystnad över besökarnas konversation. Publiken som till 90 procent bestod av döva eller stumma tecknade istället livfullt till varandra.
Tyst Teater har sedan 1977 framgångsrikt spelat teater på teckenspråk. Workshops och seminarier har genom åren varvats med föreställningar i samarbete med Riksteatern. Lars Noréns Natten är dagens mor samt Kristina Lugns Rut och Ragnar hör till några av de uppmärksammade föreställningarna.
Namnet till trots så är Tyst Teater varken tyst eller enbart teater. Repliker, ljud, dans och filmsekvenser varvas parallellt med teckenspråk vilket gör produktionerna tillgängliga för döva såväl som hörande.
Sitt 30-årsjubileum firar Tyst Teater dock utan stora namn som Lugn och Norén. Cabaret Afrodite är istället en högst personlig tvåmansföreställning om hur det är att vara kvinna idag. Parallellt med de personliga berättelserna om deras respektive uppväxt, relationer och ideal får vi dessutom vitt skilda nedslag i historiska kvinnoporträtt från bland annat bibeln, Jane Austin och Askungen.
Humor och allvar varvas friskt och stundtals effektivt i denna timmes långa föreställning. Meliz Karlge di Grado talar och Mette Marqvardsen tecknar, men agerar båda på scen. Med enkla medel kliver de ut och in i de olika rollerna i ett underhållande tempo.
Det flitiga användandet av bildspel och filmsekvenser både avlastar, förtydligar och fördjupar föreställningen vars ambition är att få oss att fundera kring vad det är som skapar de kvinnoideal vi lever efter eller kämpar emot.
Bäst fungerar det när skådespelarnas egna livsöden stundtals blottas, då kryper det fram ett allvar som berör. Som när Meliz igenkännande berättar om hur hon håller sitt samvete rent genom att donera till diverse hjälporganisationer samtidigt som hon jagar moderiktiga kläder och lägenhet i Stockholms innerstad.
Mettes beskrivning av vilka problem hon som döv mött då hon var i färd med att adoptera ett barn sticker även den ut och berör. Trots det alltjämt aktuella temat är det överlag aningen för lättsamt. Lätt utan att vara riktigt roligt, och ett allvar som i de flesta fall saknar ett behövligt djup.
Föreställningens stora vinst ligger i att den förmår tala till en bred målgrupp samt att den unika teaterhybrid som Tyst Teaters formspråk utgör i sig är väl värt ett besök.
skriven 2007-02-08
