Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Manuskript och regi: Jörgen Dahlqvist
Skådespelare Linda Ritzén, Elena Aleksandrova, Pär Malmström och Karin Lithman.
Premiär den 13 januari.
Spelas till och från under våren, mer info
Teatr Weimar fortsätter experimenterandet
Skånes egna experimentteater Teatr Weimar fick under det gångna året sitt välförtjänta genombrott. Rosade föreställningar kröntes under vintern av det prestigefyllda Thaliapriset, samt att Teatr Weimar som enda Malmöbaserade teatergrupp fick höjda statliga anslag.
Det avskalade minimalistiska spelet, nyskrivna materialet och konstanta experimenterandet fortsätter även i Teatr Weimars första premiär för året. Föreställningen spelas på den för året nya lilla Untitledscenen, och består av tre delar och tillika monologer.
Den första är ett så kallat ljudspel där scenen förblir i mörker varpå enbart rösterna hörs. Under scenens gång för vi höra en av sorg förtvivlad och vilsen man som upprepade gånger ringer till sin före detta fru. Han möts ideligen av en telefonsvarare efter vars hälsningsfras han har en minut på sig att lämna ett meddelande.
Sorgen över den havererade relationen samt ilskan över att ej få träffa deras gemensamma dotter, tar sig genom de femton meddelandena otalet turer. Han gråter uppgivet för att i nästa meddelande förbanna frun. Han ångrar på samma vis felsteg för att sedan inte önska något ogjort.
Vädjan och hot varvas i denna fängslande berättelse som når sitt klimax i det sista meddelande. Försoningen tycks nära för mamman som slutligen är på väg hem till sin dotter. Han har rannsakat sina val, förenat förnuft och känsla, då han oväntat blir offer för andras val. Planet på vilket han färdas och ringer ifrån är nämligen ett av de kapade planen under terrorattacken den 11 september.
Genom att vi enbart får ta del av ena parten i denna relationstvist, samt att repliksalvorna hela tiden avbryts av den begränsning som telefonsvararens en minuts-intervall innebär, så gives publiken på ett kul och effektivt vis indirekt tid till reflekterande kring det nyss sagda.
Föreställningens andra del består av ett filmat tal till nationen av det slag som George Bush levererar. Likt föreställningens första del blir tolknings och åsiktsflödet här lika ensidigt förmedlat från enbart en part. Tankar kring oegennyttiga val, försoning och solidaritet varvas här likt i förra scenen med hot av diverse slag.
Talet, vilket framförs av Linda Ritzens, rubbar även grunderna för vad vi som publik och mediemottagare bygger våra omdömen på. Ordvalen i talet känns onekligen igen från nyss nämnda George Bush, men sättet på vilket orden levereras kan istället hänvisas till en omsorgsfull terapeut, samtidigt som talarens utseende effektivt förvirrar genom att vara både köns-, yrkes- och nationslös.
I föreställningens sista del får vi en halvtimmes lång monolog framförd av Elena Aleksandrova. Det blir en febrig resa där stoffet kan sägas vara en nationslös fusion av motståndsrörelsers retorik genom tiderna. Sublima kopplingar till Simone de Beauvoir, Lady MacBeth samt dagens självmordsbombare är stundtals underfyndiga, effektiva och snygga. Men bitvis drunknar tyvärr ordmassorna något i sin egna ambition.
Oklarhet kring vems röst som för tillfället talar, till vem den talar och när, blir tyvärr ibland något oklart även för den mest inbitne teaterbesökaren. Sammantaget levererar dock Teatr Weimar återigen en både tanke- och formmässigt utmanande och engagerande föreställning.
Martyrskapet, uppdelningen i gott och ont samt våld och hot som verktyg är ingredienser som ingår i föreställningens alla tre delar. Rösterna är alla på olika vis part i samma mål, och genom att de var för sig får agera ostört så blottas även dess likheter på ett för betraktaren frustrerande vis.
skriven 2007-01-14
